Blue Ridge - där bergen andas blått

Det finns platser som aldrig riktigt lämnar en, hur många mil och månader som än läggs emellan. Blue Ridge är en sådan. En mjuk, blå linje i horisonten som rör sig som en långsam melodi, berg efter berg som växlar ton när ljuset flyttar sig över dagen. På ängen framför mig känns allt nära och ändå oändligt: gräset som vaggar, en ensam fågel som ritar sina bågar, och där borta – de blå kullarna som alltid får mig att vilja snöra skorna och gå.

Senast var jag där för två år sedan. Jag minns hur morgnarna doftade regn och tall, hur dimman gled genom dalarna som om någon öppnat en dörr till en svalare värld. Vi körde Skyline Drive och vidare ut på Blue Ridge Parkway, stannade vid små parkeringsfickor där kartan bara sa “overlook” men där utsikten sa allt. Det är något med de här bergen som skalar av bruset. Man går några kilometer och plötsligt är det bara stegen, andetagen och skogen kvar.

I min bok efter att sista ackordet har spelats är Riff och Melodi på just en sådan roadtrip här. De kör mellan regnskurar och solsken, delar en spellista som byter tempo med kurvorna, stannar vid en diner som fortfarande serverar kaffe som om tiden gått långsammare. De vandrar ut till utsikter där orden tystnar av sig själva. Deras resa blev min kompass: kör långsammare, sväng av när det står overlook, följ skyltarna mot trailhead och låt vägen bestämma takten.

Vandringslederna ligger som ett hemligt nät över ryggraden av berg. Appalachian Trail löper som en lång berättelse hela vägen, men jag fastnar för kapitlen man kan läsa på en dag: Humpback Rocks där stigningen bränner i låren och utsikten betalar tillbaka allt; Old Rag i Shenandoah – lite vildare, med granit som kräver både händer och leende; McAfee Knob utanför Roanoke, en klippa som pekar ut mot resten av världen; Craggy Gardens där rododendronnätterna färgar juni lila; Linville Falls där vattnet talar högre än tankarna. Samma berg, olika röster.

Kanske är det därför jag längtar – för att Blue Ridge alltid låter mig börja om. I skogen hittar jag adressen till lugnet igen. En stig som först slingrar, sedan reder ut sig. Små blå blaze-märken på trädstammarna som säger “fortsätt”. Vinden som bär med sig något man glömt att man behövde: enkelheten. Det där lågmälda sorlet av blad. Ett avtryck i leran som berättar att en björn gått här före mig, och hur väldigt liten man är och hur fint det kan vara.

Jag vet att hösten där borta är något särskilt. När löven tänder eld i backarna och bergen skiftar från blått till koppar och guld. Men jag bär också med mig sommaren: åskan som drar förbi som ett snabbt beslut, luften som blir nytvättad, den där smala strimman av sol som lägger sig på en stig och visar vägen fem minuter till.

Två år är både ingenting och en evighet. Kartan jag vek ihop då ligger fortfarande med hundöron i skrivbordslådan. I marginalen har jag ringat in platser vi inte hann till – kanske får Riff och Melodi ta täten nästa gång också. Blue Ridge väntar. Och jag längtar, på det där stilla, envisa sättet som påminner mig om varför jag började samla vägar i första hand: för att någonstans där framme finns en ny stig som vill bli min.