Blåmåndagen
- Kalle Levin
- 14 apr.
- 1 min läsning
Jag sitter på rummet. Frukosten har inte öppnat ännu. Det är tyst, och luften bär ett löfte om regn. Jag ser ut genom fönstret, ser hur molnen samlas över havet. En ny dag börjar, långsamt, försiktigt.
Det är måndag i stilla veckan – Blåmåndagen. En vecka som bär något sårbart och väntande. Det handlar om den sista vandringen. Enligt traditionen är det nu Jesus rensar templet i Jerusalem, ett kraftfullt ögonblick av sanning och rening. Allvaret är närvarande, under ytan av vardag och väderrapporter. Och kanske är det just därför den här dagen känns som den gör. Som en stillhet man inte vill störa. Som ett andetag man håller kvar lite längre.
Vi ska ta tåget till Sóller. Det ska regna. Och det känns på något sätt ok. Som om även vädret förstår att den här dagen behöver mjukhet. Kanske kommer kullerstenen glittra under våra steg. Kanske kommer samtalen bli tystare, djupare – men med en annan sorts värme.
Snart ska jag gå ner. Vi skall alla åter samlas. Snart doftar det kaffe och rostat bröd. Och regnet, det får komma när det vill. För det finns något vilsamt i dagar som dessa – när inget är bråttom och allt får vara precis som det är.
