Borgmästare överdängare

Det finns gestalter i livet man lär känna genom böcker, musik eller människor man möter.

Och så finns det de man lär känna genom ett barnbarn.

För min del heter han Borgmästare Överdängare.

Jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag började se på teve med Leon . En dag satt vi i soffan och tittade tillsammans. På skärmen dök han upp – högljudd, självsäker och väldigt nöjd med sig själv. En sådan där figur som hela tiden verkar tala om hur viktig han är.

Efter en stund lutade jag mig mot Leon och frågade:

"Är Borgmästare Överdängare snäll?"

Leon vände sig bara mot mig och tittade.

Inte ett ord. Bara en blick.

Det var nästan som om han tänkte: Hur kan du ens undra det?

Och jag skrattade lite där i soffan. För ibland ser barn saker mycket klarare än vi vuxna.

Borgmästare Överdängare är en figur från barnserien Paw Patrol. Han är borgmästare i staden Foggy Bottom och fungerar mest som seriens självgode motståndare. Han vill vinna över grannstaden, vara störst, bäst och mest beundrad. Ofta går det fel. Ibland för att hans planer är dåliga, ibland för att han helt enkelt är mer upptagen av sig själv än av dem han faktiskt borde ta ansvar för.

Det är förstås överdrivet. Det är ju ett barnprogram.

Men samtidigt – när man sitter där och tittar – känns figuren märkligt bekant.

Vi lever i en tid där världen ibland känns full av borgmästare överdängare.

Människor som talar högt och tvärsäkert. Som vill synas, dominera och vinna. Som gärna pekar ut fiender, men mer sällan bygger något som håller över tid.

De kan vara politiker. Debattörer. Ledare av olika slag.

De låter ofta väldigt övertygande, men barn ser något annat.

Barn märker tonen. De märker när någon mest vill bli beundrad. När någon egentligen inte bryr sig så mycket om dem runt omkring, utan mest om sig själv.

När Leon bara tittade på mig där i soffan kändes det nästan som att han redan hade förstått något som vi vuxna ibland krånglar till.

Borgmästare Överdängare är inte den som bygger städer.

Han är den som håller tal om dem.

Och kanske är det därför sådana figurer finns i barnprogram. Där kan vi skratta åt dem. Där kan vi se hur överdrivna de är. Där kan barnen genomskåda dem direkt.

I verkligheten är det ibland lite svårare.

Men ibland räcker det att låna ett barns blick i några sekunder.

Då blir världen plötsligt ganska enkel igen.