Bottle Rockets

Fredag kväll. Solen vägrar ge upp, hänger kvar som en varm hand över åkrarna.

Jag vrider ner rutan, låter vinden rusa in och plötsligt är jag tillbaka i sommarens bil – vägskyltar som bytte stat, asfalt som aldrig tog slut, Anette bredvid med den där blicken som säger “vi fortsätter lite till”. Och i radion: samma låt, om och om igen, som ett eget litet fyrverkeri i högtalarna – “Bottle Rockets” med Scotty McCreery. En låt som doftar salt, natt och något man nästan hann förlora men fick behålla i sista stund.

Det är en märklig frihet i musik som inte ber om lov utan bara kopplar på minnena. Vi passerade kust, dalar, stora städer och små ställen där neonet alltid lyser. Och varje gång den där gitarren brann igång kändes bilen lättare, som att vi bar färre saker och tog med oss mer. McCreerys röst målade precis de bilder vi såg genom rutan: stranden i skymning, skratt som slår i motvinden, och plötsliga kyssar som får allt annat att bli tyst. “Bottle rockets in the sky”, sjunger han – och det är exakt så det känns när sommarkvällar blir till mörker utan att förlora värmen.

Låten släpptes i mitten av maj i år och gästas av Hootie & The Blowfish – ett möte mellan Carolinas country och 90-talets radiominnen som fortfarande håller. Det fina är hur de låter en bit av Hooties “Hold My Hand” smyga in i refrängen; plötsligt är man både här och där, både nu och då. “Hold my hand”, sjunger kören, och vägen känns trygg igen.

Så här hemma, denna svenska fredagskväll när ljuset fortfarande hittar in mellan gardinerna, sätter jag på “Bottle Rockets” en gång till. Jag tänker hur jag sitter vid ratten, Anette bredvid, den där vägstrimman av sommar rakt fram. För vissa låtar är mer än musik. De är bilnycklar, vägskyltar och små påminnelser om att livet går att köra lite långsammare utan att komma senare. Och den här sommaren hade sitt eget soundtrack. Det lät som fyrverkerier över en svart spegel av hav. Det lät som “Bottle Rockets”.

Lyssna på låten, koppla av och njut av att det är fredag