Breven jag aldrig skickade

Det finns en låda längst in i garderoben. En sån som inte råkar öppnas av misstag när man letar efter något annat. I den ligger brev. Några är handskrivna på gulnat papper, andra utskrivna mejl som jag aldrig tryckte på “skicka” på. Några är bara anteckningar i ett block, utan mottagare och utan datum.

De är skrivna i stunder när känslorna var för stora för att bäras i tystnad. När orden behövde lämna kroppen för att jag skulle kunna andas. Ibland är de arga, ibland ledsna, ibland är de nästan barnsligt hoppfulla. Och ibland vet jag inte ens längre varför jag skrev dem.

Jag tänker på hur konstigt det är – att något som aldrig nådde fram ändå kunde betyda så mycket. Kanske var det aldrig meningen att de skulle skickas. Kanske var själva skrivandet svaret jag sökte.

Ibland undrar jag hur annorlunda livet hade varit om några av de där breven hade hittat sin väg till rätt händer. Men jag vet också att det finns en märklig trygghet i att vissa ord får stanna kvar hos en själv. Vissa sanningar är inte till för att delas – de är till för att bevaras, som små minnesaskar man öppnar när man behöver minnas vem man var.

Och kanske är det just de breven – de jag aldrig skickade – som har berättat mest för mig om vem jag är.