Broderskapets hemliga språk

Jag och brorsan 1972

Det finns ett språk som aldrig lärs ut i skolan och som inte finns nedtecknat i några ordböcker. Ett språk som bara talas mellan de som delar barndom, mellan de som växte upp i samma hus, på samma gata, i samma tid. Jag talar om bröders språk.

Det är en blandning av ord och tystnader. Små blinkningar, halva meningar, ibland bara ett skratt som ingen annan riktigt förstår. Det kan vara en referens till något som hände för fyrtio år sedan och som fortfarande får oss att dra på munnen. Eller en blick som på en sekund rymmer både irritation och värme.

Broderskapet är en väv av minnen. För oss som var barn på 70-talet och unga på 80-talet finns en särskild rytm i detta språk. Ljuden av kasettband som spelas om och om igen, lukten av bensin från mopederna, namnen på de platser som bara vi vet vad de betydde. Vi bär det språket i oss, som en kod ingen annan kan knäcka.

Och kanske är det just det som gör det så starkt. Att det inte går att översätta. Ingen annan kan förstå varför just den där kommentaren vid ett middagsbord kan få allt att skifta, varför en viss melodi väcker något som andra bara hör som bakgrund. Det är vårt. Bara vårt.

Jag tänker ofta på hur viktigt det är att vårda detta språk. Inte för att det riskerar att försvinna, utan för att det säger något om vilka vi är. Vår gemensamma historia, våra delade rötter. Att ha en bror är att alltid ha någon som bär en del av ens egen barndom i fickan. Och när vi talar vårt språk är det som att få tillbaka något av det som annars gått förlorat.

Så vi fortsätter. Med hur vi låter gitarren tala, orden, minnena. Det är vårt hemliga språk – och kanske vår starkaste förbindelse till vilka vi en gång var och vilka vi fortfarande är.