But baby, It ain't over 'til it's over

I torsdags, när jag åkte hem från jobbet, hände

något oväntat men vackert. I bilradion började de spela It Ain’t Over ’Til It’s Over med Lenny Kravitz – den där låten som en gång i tiden betydde så mycket för mig, och som fortfarande gör det.

Det var som att någon tryckte på en inre knapp. Jag var plötsligt tillbaka i 90-talet. Lenny Kravitz var då en viktig del av mitt musikaliska liv. Jag lyssnade mycket på honom. Inte bara för att han hade stilen, soundet och attityden – utan för att hans musik bar på ett ärligt djup. En blandning av soul, rock och längtan. Han var en slags modern musiksjäl från en annan tid – som lyckades förena Marvin Gaye med John Lennon, Prince med Jimi Hendrix, utan att det någonsin kändes krystat.

Och just den här låten, med sina stråkar, sina soulfärgade ackord och sin ärliga röst, fastnade tidigt i mig. Det var något med hur han sjöng om kampen, om att hålla ihop, om alla de där tårarna och smärtan – men ändå hålla fast vid kärleken. Vid hoppet.

"So many years we've tried / To keep our love alive / But baby, it ain't over 'til it's over."

Livet har gått vidare sedan dess. Men orden har stannat kvar. Och nu, så många år senare, känns budskapet kanske ännu starkare. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att ingenting är enkelt. Kärlek, drömmar, relationer – allt kräver mod, tålamod och viljan att fortsätta. Även när det gör ont. Särskilt då.

Det är det där som låten påminner mig om. Att det inte är över bara för att det känns svårt. Att man inte ger upp bara för att vägen kröker sig. Oavsett om det gäller ett förhållande, en vänskap, ett projekt eller något man drömt om i åratal – det finns något djupt mänskligt i att hålla fast.

Det är kanske därför den här låten fortfarande träffar mig så rakt i hjärtat. Inte som en nostalgitripp, utan som en livslinje. En påminnelse. Om att det finns skönhet i att försöka igen. Om att det inte är över förrän man själv säger det.

Och när jag svängde av vägen och solen började leta sig ner bakom trädtopparna, var det som att låten sa:"Det är okej. Fortsätt. Du är inte klar än."

För mig – då som nu – är det precis vad jag behöver höra.