Bänken vid grusplanen – om platsen där allt började

Den stod där. Lite sned, lite solblekt, men stadig. En träbänk vid sidan av grusplanen. Den såg inte ut att vara mycket för världen – men den rymde allt. Vänskap. Kärlek. Tystnad. Drömmar om något större.

Vi satt där, jag och några till. Någon med trasiga gympaskor, någon annan med en freestyle som bara fungerade på ena örat. Vi drack saft ur gamla colaflaskor, sparkade i gruset och låtsades att livet var enkelt. Ibland pratade vi om framtiden, oftast om inget alls. Det var just det som var så vackert – att man fick vara där, utan krav, utan prestation.

Det var där jag lärde mig att vänta. På att hon skulle komma förbi. På att livet skulle ta fart. Men det var också där jag lärde mig att nuet fanns, på riktigt. Mellan två skratt. I tystnaden efter ett bråk. I doften av grus, svett och sommar.

Den bänken var vår plats. Varken reserverad eller särskilt bekväm. Men den tillhörde oss. Och kanske var det där något slags berättande började för mig – i alla de historier som föddes där, i det till synes obetydliga. När någon reste sig och sa: ”Jag måste hem och äta”, och det kändes som ett farväl. Eller när någon annan avslöjade en hemlighet och vi låtsades att det inte var stort, fast det var det.

Jag vet inte om bänken finns kvar. Men platsen gör det. I mig. I minnet. I sättet jag skriver på, lever på. För det är från såna där enkla träbänkar vi tar fart. Inte från scener, inte från kontor eller poddstudios. Utan från barndomens grusplaner, där solen alltid verkade gå ner långsamt.