Dagarna vi aldrig fotograferar

Det finns dagar som aldrig blir dokumenterade. Dagar som inte får filter, inga captions, inga gillamarkeringar. De bara passerar, tysta och utan rubrik.

Ingen tar bild på när man skrapar ur det sista kaffet ur burken med en sked. När man byter lakan och tänker att det borde ha gjorts för två veckor sen. När man går över köksgolvet och hör det där lilla knarret man lärt sig att inte höra. När man slänger ett öga i brevlådan utan att egentligen förvänta sig något.

Det är de där dagarna som bara händer. De gör inga stora avtryck, men de är leran våra fotspår trycks ner i. De håller ihop allt det andra. De håller ihop oss.

Jag tänker ibland att det är just de här dagarna som livet egentligen består av. Inte av höjdpunkterna, inte av resorna, inte av middagarna med levande ljus och vin i glas. Utan av mellanrummen. Av skuggorna under det som glänser.

Det är när diskmaskinen surrar och regnet trummar på fönsterblecket. När man öppnar kylskåpet och inte vet vad man är sugen på. När man stannar till i hallen och blir stående med ena strumpan halvt på. När ett barn skrattar och man bara låter ljudet finnas.

Det är i de dagarna man andas in utan att tänka på det. Det är där man inte spelar någon roll, inte är någons projekt, inte ens sig själv med stora bokstäver. Man bara är.

Och kanske är det just därför vi aldrig fotograferar dem. För att de inte kräver det. För att de vet att de redan bor i oss.