De där resorna som förändrade något i mig

Vissa resor blir inte bara resor.

De blir skiftningar.

Som om någonting där inne – långt bortom foton och flygbiljetter – ställdes om.

Det är sällan de mest spektakulära platserna som gör det.

Oftare något litet. Något man nästan missar.

Jag minns en dag i Virginia. Inte för någon särskild sevärdhet, utan för en promenad längs en stillsam väg där träden lutade sig in över asfalten som om de ville viska något.

Det var kväll, vi hade inga planer, och det var just i det där planlösa jag insåg hur ovan jag blivit vid att bara vara.

Det gjorde något med mig. Jag började lyssna mer.

På skogen. På tystnaden. På mig själv.

Jag minns ett kafé i Paris. Ett hörnbord. En anteckningsbok. Och känslan av att ingen visste vem jag var och att det var helt okej.

Det fanns en frihet i det. Att få tänka en tanke till slut.

Att få känna utan att någon såg.

Och kanske blev jag lite mer människa där. Lite mer sann.

Och så Manhattan. Allt man kan säga om Manhattan har redan sagts. Men det fanns ett ögonblick där – en eftermiddag när regnet föll och jag gick från East Village till Central Park – som liksom rensade mig. Som om varje steg längs avenyerna ställde en fråga och varje regndroppe var ett svar.

Det finns resor som tar en till en annan plats och så finns det resor som tar en närmare sig själv.

Jag är tacksam för båda.

Men det är de senare jag bär med mig.