De höll ihop något

Man hörde dem innan man såg dem. Gruset knastrade under däcken. Bildörrar som slog igen. Röster som ekade mellan garageväggar, vedbodar och skjul. Skratt som blandades med svordomar – grova men kärleksfulla, riktade mer mot startmotorer än mot människor.

De kom med bilar som alltid lät lite för mycket. Med jackor som luktade diesel, piptobak eller kaffe från en termos som aldrig riktigt diskades. Och de visste alltid något. Hur man bytte en fläktrem. Hur man lödde en kontakt. Hur man ”lurar systemet” – oklart vilket system, men alla visste vad som menades.

Det var män med tjocka fingrar, nötta knogar och namn som sades utan efternamn. Röde-Olle. Lill-Lars. Raggar-Åke. Micke-mek.Och man visste att om någon sa ”Jag hör med Raggar-Åke”, då blev det fixat. Inte direkt, men till slut. Och på något sätt alltid utan kvitto.

Som barn stod man ofta i utkanten av de där scenerna. I skuggan av deras värld. Man fick inte alltid vara med i samtalet, men man hörde det. Och man lärde sig något. Att inte ge upp direkt. Att tänka praktiskt. Att en lösning alltid gick att hitta, även om man behövde slå på något med en skiftnyckel först.

Idag har de blivit färre. Inte bara för att tiden gått. Utan för att gårdsplanerna blivit tystare. Bilarna byts ut oftare än de lagas. Råden hämtas från YouTube istället för från Lill-Lars farbror i verkstan. Och något i mig saknar det där bruset. Den där rörelsen. Den där känslan av att världen fanns inom fem mil – om man bara visste vem man skulle ringa.

Det var inte alltid de sa rätt saker. Inte alltid de höll tider. Men de höll ihop något. Något lokalt. Något mänskligt. Något vi inte ens visste att vi behövde förrän det var borta.

De var inte perfekta. Men de var där. Och det är inte så lite.