De små ritualerna som håller oss kvar I livet

Det finns dagar då allt känns lite för stort. När världen lutar fel, när tankarna går i otakt, när man tappar tråden mitt i meningen. Såna dagar kan man lätt tro att man måste förändra allt. Göra om, börja om, rensa ut, bygga nytt.

Men gång på gång upptäcker jag samma sak:

Det är inte de stora besluten som bär oss.

Det är de små ritualerna.

De där återkommande, nästan osynliga handlingarna som följer oss genom livet som en mjuk rytm. Morgonkaffet i samma kopp. Den första promenaden genom hallen när man kommit innanför dörren. Ljuset man tänder på kvällen fast man egentligen inte behöver det. Den lilla pausen innan man svarar någon. Allt det där som ingen annan ser, men som håller ihop dagarna när de annars riskerar att gå sönder.

Det är något fint med ritualer. De kräver inget, skryter inte, lovar inte mer än de kan hålla. De bara återkommer – lojala, stillsamma – som om de vet att vi ibland behöver något att luta oss mot som inte förändras.

Kanske är det så att människan alltid förstått värdet av upprepning.

Att avsluta en dag på ett sätt som säger: jag tar mig hit igen i morgon.

Att börja en morgon på ett sätt som viskar: nu har du en ny chans.

När livet har varit tungt har det ofta varit just ritualerna som fått mig att resa mig igen. Inte för att de löser något, men för att de bygger en struktur där det annars är tomt. De ger dagen kanter. Form. Något att hålla i när det blåser och det finns en sorts stilla tröst i det

Att även när allt skaver eller känns för stort, så finns det alltid något man kan göra på samma sätt som igår. En enkel handling som viskar: du fortsätter, även om du inte förstår hur.

Ibland tror jag att ritualerna är små kärleksbrev till oss själva.

Att de berättar: du är värd att ta hand om. Du är värd att vila i något som är stabilt. Du är värd att ha ett hem i dig själv, även när världen utanför är rörig.

Så jag håller fast vid mina små vanor. En kopp, en lampa, en kvällspromenad, en stund vid köksbordet efter att huset somnat. Inget stort, inget märkvärdigt. Men det är just därför det fungerar.

För i de små handlingarna bor det ett lugn.

I upprepningen bor det en rytm och i rytmen finns alltid ett hopp om att morgondagen också går att bära.

Kanske är det så livet håller ihop.

Genom de enkla sakerna vi gör, om och om igen, tills de blir det tysta nät som fångar oss när vi faller.