Demokrati är också att förlora

Det är lätt att tycka om demokratin när resultatet blir som man själv vill.

När partiet man röstat på går framåt. När den kandidat man tror på vinner. När de egna åsikterna verkar delas av många och man kan luta sig tillbaka med känslan av att folket har sagt sitt.

Det är betydligt svårare när det blir tvärtom.

När andra människor röstar på ett sätt man själv har svårt att förstå. När det man hoppats på inte blir verklighet. När man plötsligt befinner sig i minoritet och tvingas se någon annan få makten att bestämma riktningen.

Men det är just där demokratin prövas på riktigt.

Demokrati är inte bara rätten att rösta på det man själv tror på. Det är också skyldigheten att acceptera att andra människor har precis samma rätt – även när de kommer fram till något helt annat.

Det betyder inte att man måste hålla med. Det betyder inte att man ska bli tyst, ge upp sina övertygelser eller sluta protestera mot beslut man tycker är fel. Tvärtom. En levande demokrati behöver opposition, kritik och människor som fortsätter argumentera för en annan väg.

Men det är skillnad mellan att säga att ett resultat är dåligt och att säga att det inte borde få gälla bara för att man själv förlorade.

Ibland låter det nästan som om demokratin anses fungera enbart när den levererar rätt svar. Det vill säga det svar vi själva ville ha. När resultatet går åt ett annat håll börjar vi ifrågasätta människors omdöme, intelligens och ibland till och med deras rätt att rösta som de gör.

Det är en farlig förskjutning.

För om vi bara respekterar demokratin när vi vinner, då är det egentligen inte demokratin vi försvarar. Då försvarar vi bara vår egen möjlighet att få bestämma.

Att förlora ett val är inte detsamma som att förlora sin röst. Den finns kvar. Man får fortsätta tala, organisera sig, skriva, övertyga och försöka vinna nästa gång. Det är kanske en av demokratins största styrkor: att en förlust aldrig behöver vara slutgiltig.

Makten är tillfällig. Samtalet fortsätter.

Demokrati kräver därför något ganska svårt av oss. Den kräver att vi kan leva tillsammans också efter att rösterna har räknats. Att vi kan möta grannen, arbetskamraten eller släktingen och förstå att den som röstade annorlunda fortfarande är en människa att dela samhälle med.

Demokratisk mognad är inte att alltid få sin vilja igenom.

Det är att kunna förlora utan att vilja riva spelplanen.

Att resa sig, fundera över varför andra valde annorlunda och sedan fortsätta arbeta för det man tror på.

För demokratin tillhör inte bara vinnarna.

Den tillhör oss alla – också när vi förlorar.