Den där första meningen

Det börjar alltid där.

Med en rad. En första mening.

Ibland kommer den direkt. Som ett nedslag.

Som om något viskar: "Skriv så här. Börja just här."

Och ibland... ibland får man vänta.

Skriva tjugo andra meningar innan man hittar hem.

Jag har alltid tyckt att första meningen bär något särskilt.

Inte bara som öppning, utan som ton.

Den sätter färgen. Tempot. Den berättar, tyst, vilken värld läsaren kliver in i.

Det behöver inte vara något stort.

Inga explosioner.Bara något som andas rätt.

Som får mig att känna: "Ja. Här börjar det."

Jag har kastat många sådana meningar, och sparat några.

De hamnar ibland i ett dokument som heter "början som väntar".

Och där ligger de. Små frön.

Ofullständiga men fulla av löfte.

Första meningen i en bok jag läser betyder också något.

Om jag fastnar redan där, då vet jag att jag kommer följa med.

Och kanske är det just därför jag är så försiktig.

För den första meningen är ett handslag.

Ett sätt att säga: "Följ med mig nu.

"Och det vill man göra med respekt.