Den där känslan av att få ta i

Jag sitter här nu, några timmar efter träningen, med ett leende som fortfarande dröjer sig kvar. Vi var inte så många i dojon i kväll. Sommaren gör sitt, semestrar, ACDC och sena grillkvällar konkurrerar om uppmärksamheten. Men det gjorde faktiskt inte så mycket. Det fanns luft i rummet. Tid. Närvaro.

Och kroppen svarade. Det kändes bra i kväll – på riktigt bra. Rörelserna satt. Tempot passade. Jag kände kraft, kontroll och ett slags flyt som inte alltid infinner sig, men som man vet direkt när det gör det. Den där sköna tyngden i att få ta i, använda hela kroppen, hela viljan.

Men kanske ännu mer: att få vara i ett sammanhang. Att få möta blickar, kroppar, skratt, teknik och vilja i en och samma rörelse. Det finns något vackert i det. Något grundläggande. Som att kroppen och hjärtat får synka för en stund.

Jag bär ofta med mig träningen länge efteråt. I kroppen, ja – men kanske ännu mer i sinnet. För i en tid där så mycket handlar om yta, tempo och prestation, så är de här stunderna något annat. Något som bottnar.

Och i kväll var det precis så.