Den konstiga känslan av att världen alltid är i kris

Det är svårt att minnas när det senast kändes som att världen var… lugn.

Det spelar ingen roll vilken dag man slår på nyheterna – det är alltid något. Ett nytt krig. En ny konflikt. Ett nytt hot. Ett nytt larm om klimat, ekonomi, säkerhet, framtid. Det är som om själva tidsandan gått in i ett permanent krisläge.

Och mitt i allt detta ska vi leva våra vanliga liv.

Bära in matkassar. Lägga barn. Gå till jobbet. Dricka kaffe.

Det blir en märklig dubbelhet: världen brinner, men mjölken måste fortfarande handlas.

Jag tror att många känner det där slitaget inombords.

Inte panik – mer en lågmäld trötthet.

En känsla av att alltid vara lite på helspänn, som om något stort och farligt kan hända när som helst, trots att man just nu står och försöker få ordning på tvätten.

Det konstiga är att vi inte längre reagerar.

Vi har blivit vana vid kriser.

Nästan för vana.

När något nytt händer tänker vi inte längre: Herregud, vad betyder det här?

Vi tänker: Jaha, ännu en sak att lägga i högen.

Och någonstans däremellan tappar man bort något viktigt:

Den mänskliga förmågan att känna proportion.

Att skilja mellan det som är nära och det som är långt bort.

Att förstå att även om världen skakar, så måste vi stå stadigt i vår egen lilla cirkel.

Det betyder inte att vi ska blunda.

Det betyder bara att vi måste hitta sätt att leva i allt detta utan att gå sönder.

För sanningen är att världen alltid varit i kris.

Bara i olika skepnader.

Det är bara kommunikationen som förändrats.

Vi får allt på samma gång, i realtid, direkt in i våra hem – och våra hjärtan är inte byggda för att ta emot allt på en gång.

Det är därför vi behöver våra vardagliga saker ännu mer nu.

Våra rutiner.

Våra nära relationer.

Våra promenader.

Våra små oansenliga hållpunkter.

Inte som en flykt – utan som ett ankare.

För om allt omkring oss gungar, måste något i oss stå still.

Ett rum där nyheterna inte når oss.

Ett ögonblick där vi får vara människor, inte mottagare av ännu en kris.

Kanske är det just där styrkan ligger i dag:

Inte i att hantera allt,

utan i att våga hantera mindre.

Att begränsa sitt brus.

Att värna sin egen rytm.

Att skapa lugna zoner i en orolig värld.

För när världen alltid är i kris –

blir lugnet inte bara en paus.

Det blir en motståndshandling.

Ett sätt att överleva.