Den långsamma människan i en snabb tid
- för 6 minuter sedan
- 2 min läsning
Det är märkligt hur snabbt allt går.
Inte bara tekniken. Inte bara nyhetsflödet. Inte bara världen.
Utan själva tempot i hur vi lever våra liv.
Allt ska gå fortare.
Vi ska svara direkt på meddelanden.
Vi ska prestera på jobbet.
Vi ska träna effektivt.
Vi ska umgås, men samtidigt vara produktiva.
Vi ska vila – men helst optimera vilan också.
Till och med stillheten har blivit ett projekt.
Det finns appar som ska lära oss att andas.
Program som ska mäta vår sömn.
Metoder för hur vi ska koppla av mer effektivt.
Ibland undrar jag vad som egentligen hände med det där enkla.
Att bara sitta kvar vid köksbordet en stund.
Att titta ut genom ett fönster.
Att låta tankarna gå dit de vill utan att behöva fånga dem.
Det finns något nästan trotsigt i att vara långsam idag.
Att inte hela tiden rusa vidare.
Att stanna upp när andra springer.
Att låta en tanke ta tid.
Jag tror att det är därför vissa saker fortfarande betyder så mycket för mig.
Musik som inte stressar fram sitt budskap.
Träningen i dojon där varje rörelse måste få ta sin tid.
Skrivandet där orden ibland dröjer innan de hittar sin plats.
Det finns inget snabbt sätt att göra något av det där på riktigt.
Man kan försöka fuska.
Man kan försöka skynda.
Men då märks det.
Det gäller nog livet också.
De bästa samtalen uppstår sällan när man planerat dem.
De kommer när man sitter kvar lite för länge.
När kaffet blivit kallt.
När någon berättar något de egentligen inte tänkt säga.
Det är ofta i de där mellanrummen något viktigt händer.
Kanske är det därför jag allt mer tror på den långsamma människan.
Inte som någon som inte hinner.
Inte som någon som står utanför världen.
Utan som någon som vägrar låta tempot bestämma allt.
Någon som fortfarande tror att vissa saker måste få ta tid.
En låt.
En tanke.
En relation.
Ett liv.
Och kanske är det just där, i det som får ta tid, som det som verkligen betyder något fortfarande finns kvar.