Den nya ensamheten

Vi är aldrig längre än ett par tumrörelser från varandra.

Vi skickar hjärtan, eld-emojis, glada tillrop. Vi gillar, delar, följer, stöttar – i det lilla, snabba, digitala. Men när mörkret faller, och huset blir tyst, kommer den där andra känslan.

Den nya ensamheten.

Den som inte syns på ytan. Den som finns trots att vi har folk runt omkring oss – eller i våra flöden.

Den som växer när det är lättare att skicka ett meddelande än att ringa.

Den som viskar när ingen ser: Vem skulle jag egentligen kunna ringa om det verkligen brast?

Vi har fler följare än vi har vänner. Vi har nätverk – men inte alltid närhet.

Och det är inte för att vi är kalla. Inte för att vi inte vill. Det är bara så lätt att fastna i det ytliga. I snabbheten. I den där känslan av kontakt som egentligen inte förankrar oss någonstans.

Jag tror att vi längtar. Efter samtal som får ta tid. Efter röster som stannar kvar. Efter vänskap som inte behöver likes.

Kanske handlar det inte om att vi blivit sämre på att relatera. Kanske handlar det bara om att vi glömt hur man gör.

Så jag vill försöka: ringa någon ibland, bara för att höra hur han eller hon mår. Jag stänger av notiser och slår på kaffebryggaren.

Jag möter människor utan filter. Och ibland möter jag mig själv där också.

För i en tid där vi är mer uppkopplade än någonsin, kanske det modigaste vi kan göra är att koppla ner –och bara vara där.

På riktigt.