Den stilla stunden innan dagen börjar

Det är lördag morgon och huset är fortfarande tyst.

Kaffet är varmt. Dagen har ännu inte riktigt fått fart och en stund finns ingenting som måste lösas. Inga tider att passa just den här minuten. Ingen som väntar på ett svar. Bara morgonen, kaffet och några tankar som får komma i sin egen takt.

Jag tycker om den här stunden.

Inte för att den varar särskilt länge, utan just för att jag vet att den snart är över.

Om en stund ska jag hålla ett judopass. Barnen kommer in i dojon med sin energi, sina frågor och sina berättelser. Någon har längtat hela veckan. Någon är trött. Någon behöver påminnas om hur man knyter bältet och någon vill visa en teknik som de har tränat på hemma.

Det kommer att bli ljud, rörelse och liv.

Sedan ska jag vidare till en tränarträff. Ännu fler tankar om judo, ledarskap och hur vi skapar träning där människor kan växa. Inte bara som judoutövare, utan också som människor.

Det är lätt att tro att en tränare framför allt ska lära ut kast, fasthållningar och fallteknik. Men ganska ofta handlar uppdraget om något större.

Om att se den som står längst bak.

Om att ge mod till den som inte vågar försöka.

Om att förstå att samma instruktion inte fungerar för alla.

Om att ibland stanna upp, trots att man själv redan har planerat nästa övning.

Kanske är det därför tränarträffar är viktiga. Inte för att någon sitter inne med alla svar, utan för att vi behöver mötas och dela våra erfarenheter. Vi behöver höra hur andra gör, pröva våra egna tankar och ibland inse att det finns fler vägar framåt än den vi själva har gått på.

Ledarskap är sällan färdigt.

Man blir inte en bra tränare en gång för alla. Man behöver fortsätta vara nyfiken, fortsätta lyssna och fortsätta fundera över varför man gör som man gör.

Det gäller nog inte bara i dojon.

Det gäller i klassrummet, i föreningslivet och i livet i stort.

Ju längre jag håller på, desto mindre övertygad blir jag om att de bästa ledarna är de som alltid vet exakt vad som ska göras. Jag tror mer på dem som vågar vara tydliga men ändå öppna. De som kan säga: ”Så här tänker jag” utan att behöva låtsas att det är den enda möjliga sanningen.

Men ännu är det tyst här hemma.

Judopasset har inte börjat. Tränarträffen ligger några timmar bort. Dagen är fortfarande bara en möjlighet.

Jag sitter kvar en liten stund till.

För även en dag fylld av människor, rörelse och engagemang behöver få börja i stillhet. Det är där man hinner känna efter varför man gör allt det där som snart ska göras och det är just i den här tysta lördagsstunden som dagens viktigaste förberedelse sker.

Inte i träningsplaneringen.

Inte i väskan som ska packas.

Utan i tanken på vilka människor jag kommer att möta – och hur jag vill få dem att känna sig när våra vägar skiljs åt igen.