Den tysta glädjen

Det finns en sorts glädje som inte ropar.

Den kommer inte med fyrverkerier eller stora ord.

Den smyger sig bara in – som ett mjukt ljus i ett rum man trodde var mörkt.

Jag har börjat uppskatta den mer och mer.

Den som bor i vardagens mellanrum. I avstämningen på morgonen, i en kort hälsning på gatan, i ett träningspass som blir precis lagom. I en kväll där inget särskilt händer, men ändå känns rätt.

Det är lätt att glömma den tysta glädjen när allt runtom vill ha uppmärksamhet.

Vi jagar kickar, resultat, bekräftelse. Men det verkliga lugnet gömmer sig i det som inte syns.

Kanske är det därför den känns så äkta när man väl märker den. För den kräver ingenting. Den bara finns.

Jag tror att den tysta glädjen är ett tecken på att man lever rätt nära sig själv. Att man inte längre försöker hinna ifatt något, utan låter dagarna komma som de är.

Det är då man plötsligt märker hur mycket gott det finns i det lilla: en kopp kaffe, en varm blick, ett skratt som inte behöver delas för att kännas.

Och kanske är det just där lyckan bor – i det som inte behöver förklaras.