Denna dagen ett liv

Denna dagen ett liv

Farbror Melker säger det i Vi på Saltkråkan: ”Denna dagen ett liv.”

Jag har alltid tyckt om de orden. De låter som något man kan säga när solen skiner över vattnet och alla man tycker om finns inom räckhåll. Men just nu tänker jag på dem av ett annat skäl.

Orden kommer från 1700-talstänkaren Thomas Thorild. De fanns skrivna på väggen hemma hos Ellen Key på Strand, där en ung Astrid Lindgren såg dem. Långt senare lät hon farbror Melker säga dem på Saltkråkan.

Det är märkligt hur några ord kan färdas genom människors liv och till sist landa mitt i ens eget.

Förra helgen var Anette och jag i Dalarna hos min kusin och hennes man. Eva och jag hade knappt träffats sedan vi var barn. Efter att morfar dog 1977 gled våra familjer isär, men först nu fick vi tid att faktiskt lära känna varandra igen.

Vi pratade länge. Vi åkte till Tällberg. Vi delade måltider och minnen, och fyllde försiktigt i en del av den långa tystnaden mellan då och nu.

Jag hade varit förkyld länge, men under dagarna där mådde jag bra. Kanske var jag på väg att bli frisk. Kanske gjorde det mig bara gott att vara där. Oavsett vilket fick jag några dagar då hostan inte bestämde allt.

Sedan kom vi hem, och febern och hostan kom tillbaka.

Det är svårt att inte bli besviken. Jag vill orka arbeta, träna, skriva och göra allt det där som hör till mitt vanliga liv. I stället behöver jag vila igen. Det är en ganska liten vedermöda i det stora hela, men när man befinner sig mitt i den känns den inte alltid liten.

Då tänker jag på farbror Melker.

”Denna dagen ett liv” kan låta som en uppmaning att göra något stort av varje dag. Men jag tror inte att varje dag behöver bli minnesvärd. En dag med feber är också en dag i livet. Den får vara tröttsam och långsam. Jag behöver inte hitta något vackert i själva sjukdomen.

Däremot kan jag bära med mig det som var vackert i Dalarna. Att vi åkte. Att Eva och jag fick sitta mittemot varandra och prata, efter alla dessa år. Att det fortfarande går att komma någon nära, även när man trott att tiden har hunnit för långt.

Kanske är det så jag förstår orden just nu. Livet består inte bara av dagarna då vi mår bra. Det består också av dagarna då vi längtar tillbaka till dem, vilar och väntar på att krafterna ska återvända.

Och mitt i allt det får jag vara glad över att Eva och jag äntligen fick våra dagar tillsammans.

Denna dagen ett liv. Också den här.