Det där med att bli äldre – och se det komma
- för 1 dag sedan
- 2 min läsning
Plötsligt är man inte i början av något längre.
Det är en märklig känsla. Inte tung. Inte sorglig, men tydlig.
Som att något långsamt har förflyttat sig, utan att man riktigt märkt när det hände.
Jag tänker på det ibland nu. Inte som en kris. Inte som ett avslut. Mer som en stillsam förskjutning i perspektiv.
Förr var allt på väg att börja.Planer var något som låg framför.Tiden kändes obegränsad – inte för att man tänkte på den, utan för att man inte gjorde det.
Nu är det annorlunda.
Inte så att möjligheterna är färre, men de är tydligare.
Det finns saker man inte längre skjuter upp och andra saker man inte längre jagar.
Man väljer mer och kanske också bort mer.
Jag märker det i hur jag ser på skrivandet.
Det handlar inte längre om att bevisa något. Inte om att nå fram, utan om att förstå.
Att fånga det som är sant – eller åtminstone känns sant – medan det fortfarande är nära. Att skriva det som behöver skrivas, inte det som förväntas.
Kanske är det därför vissa texter tar längre tid nu. De måste få landa först.
Och relationer…De förändras också.
Inte nödvändigtvis i vilka som finns kvar – utan i hur man håller i dem.
Man lyssnar mer. Är mer närvarande.
Har mindre behov av att få rätt.
Och samtidigt: man blir mer varsam med sin tid.
Alla möten behöver inte bli av. Alla sammanhang är inte självklara längre.
Det är inte kyla. Det är klarhet.
Jag tänker också på generationerna. Hur roller långsamt skiftar.
De som alltid varit där, börjar inte vara där på samma sätt och man själv…man kliver fram, ofta utan att ha bestämt sig för det.
Det finns något i det som kräver en annan sorts närvaro.
En annan sorts ansvar och mitt i allt det där finns något som faktiskt är… lugnare.
Som om tempot förändras, inte utifrån, utan inifrån.
Man jagar inte lika mycket, men man ser mer.
Små saker får större betydelse. En morgon. Ett samtal. Ett skrivet stycke som landar rätt.
Det är inte början längre,men det är heller inte slutet.
Det är något annat.
Något mer medvetet.
Och kanske är det just där –i den insikten –som något av det mest levande faktiskt finns.