Det där som de berättade för mig

Spotify Wrapped är fint. Inte siffrorna, inte topplistorna i sig, utan den där stilla bekräftelsen på att musiken faktiskt följt en genom året – i allt. Som en sorts dagbok man inte visste att man skrev.

Och i år… ja, i år visade det sig att Vit Päls följt mig närmare än någon annan.

528 minuter. Det är nästan komiskt. Men kanske också logiskt. För det är något med de där glittrande kavajerna och texterna som pendlar mellan lekfullt och oväntat fint. Back in päls blev mitt mest spelade album, och jag är inte förvånad. Det var ett sånt där soundtrack till vardagen – när jag åkte till jobbet, när jag satt uppe för länge och skrev, när tankarna behövde något annat att luta sig emot.

Sedan kommer Bob Dylan. Som alltid.

Det är som om han kliver in år efter år utan att ens knacka på. Infidels låg i topp, och varje gång jag hör “Jokerman” tänker jag att det inte finns många röster kvar i världen som bär på så mycket tid på en gång.

Alicia Keys, Tim McGraw och Jackson Browne rundade av min topp 5. Ja – det är en märklig blandning. Men det är också exakt så min musiksmak ser ut: ett lapptäcke av det som tröstar, skaver, lyfter och landar.

Och tydligen lyssnade jag på 1 195 olika artister i år. Det säger mig två saker:

1. Jag är fortfarande nyfiken.

2. Musik är inte något jag väljer – det är något jag lever i.

   
   

Och mina mest spelade låtar?

Country.

Så klart.

Megan Moroney, Lainey Wilson, Ty Myers, Scotty McCreery. Det är något med amerikanska vägar, dammiga refränger och berättelser om kärlek som inte riktigt gick att hålla fast vid. Det är ett landskap jag alltid återvänder till, även när jag sitter hemma i soffan med filt och kaffe.

Så när jag tittar på årets Wrapped tänker jag:

Det här är inte bara musik.

Det här är spår som säger något om vem jag varit under året – och kanske också om vem jag är på väg att bli.

Och någonstans mellan Vit Päls glitterkostym, Bob Dylans hesa motsägelser och Lainey Wilsons cowboyhatt inser jag att det fortfarande finns låtar kvar som vill följa med in i nästa år.

Och jag tänker:

Tur att jag lyssnar.