Det finns en sorg i att världen går snabbare än människan
- för 3 dagar sedan
- 2 min läsning
Ibland känns det som att världen springer ifrån oss.
Inte bara tekniskt, utan mänskligt.
Allting ska gå fortare nu.
Svar ska komma direkt.
Meddelanden besvaras omedelbart.
Nyheter byts ut innan man ens hunnit förstå dem.
Musik hoppas förbi efter tjugo sekunder.
Människor scrollas förbi på några centimeter
och mitt i allt detta försöker vi fortfarande vara människor.
Det är kanske det som är problemet.
För människan är egentligen inte byggd för det här tempot.
Vi är byggda för långsamma samtal.
För blickar.
För promenader utan mål.
För att sitta kvar efter middagen lite längre än nödvändigt.
För berättelser som tar tid att förstå.
För vänskap som växer fram under många år.
Men världen omkring oss belönar nästan motsatsen nu.
Snabbhet.
Effektivitet.
Reaktioner.
Tillgänglighet.
Synlighet.
Det där är utmattande.
Inte alltid på ett dramatiskt sätt.
Oftare som en lågmäld trötthet som människor bär omkring på utan att riktigt kunna förklara varför.
Jag märker det ibland hos människor jag möter..och hos mig själv.
Den där känslan av att hjärnan aldrig riktigt får vila.
Som om man hela tiden står lite för nära allting som händer i världen.
Förr kunde människor lämna nyheterna.
Nu följer de med oss överallt.
I fickan.
Vid sängen.
Vid frukosten.
På semestern.
Och kanske är det därför så många människor längtar efter sådant som känns verkligt igen.
Bibliotek.
Skogar.
Samtal.
Vinylskivor.
Gamla böcker.
Träning.
Gemenskaper.
Platser där tiden fortfarande får röra sig i mänsklig takt.
Jag tror inte att människor egentligen längtar bakåt.
Jag tror bara att många längtar efter att känna sig hela igen.
För det händer något med oss när allting går för fort.
Vi börjar konsumera livet istället för att leva det.
Till slut blir även människor något man snabbt ska hinna reagera på.
Förstå.
Bedöma.
Gå vidare från.
Men riktiga människor fungerar inte så.
Sorg tar tid.
Kärlek tar tid.
Vänskap tar tid.
Läkning tar tid.
Tillit tar tid.
Det går inte att effektivisera det mänskliga hur mycket världen än försöker.
Kanske är det därför vissa stunder känns så stora idag.
När mobilen ligger kvar i fickan.
När någon verkligen lyssnar.
När man glömmer tiden för en stund.
När ett rum blir tyst utan att någon känner behov av att fylla det.
Det är nästan som att kroppen minns något som världen håller på att glömma.
Att människan aldrig var tänkt att leva i hastighet hela tiden.
Utan i närvaro.