Det gamla gardet

Jag går runt här hemma och förbereder mig inför måndagen. Det är som om hela huset sjunker ner i ett lugn och jag följer med.

Och så fastnar jag i en tanke som inte velat släppa mig sedan igår kväll.

Konserten. Ken Ring. Hans ord.

Vi stod där i vimlet efteråt, ljudet fortfarande kvar i kroppen, som om det fastnat i revbenen. Han ville höra mitt uppriktiga omdöme, inte det artiga, inte det förväntade – det riktiga. Så jag sa som det var. Att jag uppskattade spelningen, att den bar, att den landade. Att något i hans sätt att stå där på scen träffade mig, kanske mer än jag trodde det skulle göra.

Då lade han armen om mig och log.“När det äldre gardet säger så,” sa han, “då tror jag på det.”

Det där stannade kvar.

Det äldre gardet.

Jag har inte tänkt så om mig själv. Inte riktigt velat placera mig där heller. Men samtidigt—var annars hör jag hemma? Det är något med åren som gör sitt. Man går runt och tror att man fortfarande är den där killen som sprang mellan spelningar och drömmar utan att hinna reflektera, men så plötsligt upptäcker man att människor lyssnar på ett annat sätt. Att ens ord väger annorlunda. Att erfarenhet bär både tyngd och mjukhet.

Kanske är det där “gamla gardet” inte något man halkar in i av misstag, utan något man sakta växer in i. Ett slags hemligt sällskap ingen pratar om, där inträdeskraven är tid, misstag, segrar, förluster – och en förmåga att se världen från lite högre höjd, med mindre prestige och mer hjärta.

För mig betyder det inte att vara gammal. Det betyder att man har sett tillräckligt mycket för att känna igen äkthet när den uppträder. Att man inte längre imponeras av det ytliga, men alltid berörs av det sanna. Att man vågar säga ifrån när något är dåligt – och vågar säga “det här var bra” när man menar det.

Kanske var det just därför hans ord tog tag i mig. För jag tror vi alla bär på den där längtan att få vara någon som andra faktiskt tror på. Någon som ärligheten landar hos, inte studsar mot.

Så här på söndag kväll, när en ny vecka ligger som ett blankt blad framför mig, känner jag en sorts oväntad stolthet.Att få vara del av något som byggs av år, av liv, av sammanhang.

Det där “äldre gardet” – det är inget jag skäms över.Det är snarare en hemvist.En plats jag vuxit in i utan att märka det.Och kanske är det just så det ska vara.

Nu låter jag den tanken vila. En ny vecka väntar. Men jag tar med mig känslan av att det spelar roll vad man säger och att det alltid är värt att säga det man verkligen menar.