Det här är mitt hem

Det är tidig morgon i Köpenhamn. Dimman ligger fortfarande som ett tunt täcke över taken, luften är klar och lite fuktig. Staden är tyst, men i mitt huvud är det redan fullt pådrag. Det är matchdag. Jag är här som coach under Nordiska mästerskapen i judo – och jag känner det i hela kroppen. Den där blandningen av nervositet, fokus och förväntan som alltid infinner sig när något står på spel. Vi är många som samlats här. Från hela Norden. Ansikten man känner igen, andra man bara sett på resultatlistor. Det är ett myller av språk, dialekter, dräkter, tejpade fingrar och koncentrerade ögon. Men oavsett var vi kommer ifrån så pratar vi samma språk: judo. Den tysta kommunikationen i grepp, rörelse, balans och kamp.

Tävlingsarenan är inte bara en plats för matcher. Den är ett tillstånd. Ett rum där allt annat stängs ute. Här inne finns bara nuet. Det här är en miljö jag tillbringat en stor del av mitt liv i. Mattor som doftar svett och ambition, högtalarsystem som ropar ut namn, domare som höjer handen i stilla auktoritet, och coacher som viskar snabba råd mellan andhämtningar. Det här har varit mitt andra hem – oavsett om jag stått på mattan själv, eller bredvid den. Det är en märklig känsla, att vara på en plats som ständigt förändras men ändå alltid är densamma. För det är inte bara de fysiska mattorna jag gått på – det är alla minnen, alla lärdomar, alla människor jag mött genom åren. Det är förluster jag burit med mig längre än jag velat, och segrar som fortfarande glimmar till i medvetandet ibland. Det är vänskaper som byggts av respekt och svett. Det är tyst stolthet, inre strider, och ögonblick av fullständig närvaro.

Och nu står jag här som coach. Det är någon annans tur att kliva ut, att testa sina gränser. Jag står där med händerna knutna i fickorna, försöker läsa kroppsspråket, känna av stämningen, och hitta rätt ord. Ibland handlar det om teknik. Ibland om mod. Ibland om att bara andas. Att coacha är att påminna. Att hålla kvar. Att säga: "Du har gjort det här tusen gånger. Du kan det. Lita på dig själv." Och kanske, kanske får jag själv samma påminnelse tillbaka. För hur många år som än passerar, hur mycket som än förändras – så vet jag, när jag kliver in i en hall som denna, att jag är precis där jag ska vara. På tävlingsarenan. I mitt element. Bland kast, kamper och kämpaglöd.

Det här är mitt hem.

---