Det konstiga i att längta hem och sedan vilja bort igen

Människan är minst sagt knepig.

När vi är borta längtar vi hem.

Till den egna sängen. Den vanliga kaffekoppen. Fåtöljen som formats efter kroppen. Till rutinerna, tystnaden och allt det där som vi annars knappt lägger märke till.

Vi kan sitta på ett hotellrum långt hemifrån och tänka på hur skönt det ska bli att låsa upp den egna ytterdörren igen.

Sedan kommer vi hem.

Vi packar upp väskan. Startar en tvättmaskin.Går ett varv genom huset för att se att allt är som det ska och en stund känns det precis så bra som vi hade föreställt oss.

Men sedan går några dagar. Vardagen drar i gång. Diskbänken fylls. Kalendern börjar styra våra steg och samma väg till jobbet känns plötsligt lite för välbekant.

Då händer det.

Vi börjar längta bort igen.

Inte alltid långt bort. Ibland räcker det med en annan stad, ett hotellrum eller en väg vi aldrig tidigare kört. En plats där ingen tvätt väntar och där morgondagen ännu inte hunnit fyllas med måsten.

Kanske är det otacksamhet, men jag tror egentligen inte det.

Jag tror bara att vi bär på två längtan samtidigt.

En längtan efter tryggheten och en längtan efter friheten.

Vi vill ha en plats där vi hör hemma. Någonstans där vi känner igen ljuden, vet var glasen står och kan gå genom rummen utan att tända lampan.

Men vi behöver också känna att världen fortfarande är större än den vardag vi råkar befinna oss i.

Att det finns vägar vi ännu inte har kört.Människor vi ännu inte har mött. Utsikter vi ännu inte har sett.

Hemmet ger oss rötter.

Bortavaron ger oss rörelse.

Det är därför resor ibland gör hemmet vackrare. När vi kommer tillbaka ser vi det vanliga med andra ögon. Vi uppskattar sängen, köket och tystnaden på ett sätt vi inte gjorde innan vi åkte.

För det är lättare att ge sig av när man vet att det finns något att återvända till.

Det konstiga är alltså inte att vi längtar hem och sedan vill bort igen.

Det konstiga vore om vi aldrig gjorde det.

Om vi slutade vara nyfikna. Om vi aldrig ville se något annat. Om den egna världen blev den enda värld vi behövde.

Eller omvänt – om vi aldrig längtade tillbaka. Om ingen plats och ingen människa fick oss att känna att just där hör vi hemma.

Livet tycks röra sig mellan dessa båda riktningar.

Bort och hem. Hem och bort.

Vi lämnar för att få uppleva något nytt. Vi återvänder för att känna igen oss själva och efter ett tag vill vi kanske bort igen – inte för att hemmet har blivit mindre värdefullt, utan för att längtan också är ett tecken på att vi fortfarande lever.

För det handlar inte om att välja mellan att vara hemma och att vara borta.

Det handlar om att vara tacksam över att ha ett hem att längta till – och en värld att längta ut i.