Det lilla modet

Jag har tänkt mycket på mod den senaste tiden.

Inte det där stora, som syns i rubriker och applåderas. Utan det lilla.

Det tysta modet.

Det som visar sig i människor som orkar fortsätta när ingen ser.

Som går till jobbet trots att allt känns tungt. Som säger ifrån på ett möte, fast rösten darrar. Eller som vågar erkänna att de inte orkar längre.

Det är ett mod som sällan märks – men som håller världen uppe.

Jag tror vi glömmer det ibland, i en tid där allt ska vara så starkt och säkert. Men livet består mest av små steg, små val. Och just där, i det till synes obetydliga, bor något djupt mänskligt.

Kanske handlar mod inte om att vinna, utan om att stå kvar. Att stanna när det blåser. Att fortsätta försöka, även när man inte vet varför.

Det lilla modet är det som får oss att resa oss varje morgon, att tro igen, att våga lita på att något gott kan växa ur det svåra.

Jag har sett det hos människor omkring mig. Hos vänner, kollegor, tränare, elever. Hos dem som inte gör väsen av sig, men som bär något stilla och starkt inom sig.

Och varje gång tänker jag samma sak:det är de som förändrar världen – en tyst handling i taget.