Det man aldrig sa – och kanske aldrig kommer att säga

Det finns saker jag aldrig sagt. Inte för att jag inte ville. Utan för att tiden gick. Eller för att jag inte visste hur man sa det just då. Eller kanske för att jag trodde att det fanns mer tid. Sånt man tror, innan man vet bättre.

Jag tänker på ett samtal jag borde haft med min farfar. Det var något jag ville fråga honom om, men jag lät det vänta. Det blev aldrig sagt.

Jag tänker på ett meddelande jag aldrig skickade till någon jag en gång stod nära. En vän jag sårade. Eller kanske tvärtom – en vän som sårade mig. Det blev aldrig av. Att reda ut. Eller att bara säga: "Jag tänker på dig ibland."

Och så finns det orden man borde sagt till dem som är kvar. De där små sakerna som man tror att människor vet, men som ändå behöver sägas.Som:"Jag är glad att du finns.""Jag såg hur mycket du ansträngde dig där.""Jag förstod mer än du trodde."

Ibland tänker jag att de där osagda orden lever ett slags eget liv. Att de stannar kvar i väggarna där vi bodde. Att de smyger runt i våra kroppar. Som svaga viskningar som bara hörs när allt annat tystnat.

Och kanske är det så livet är. Ett slags rörelse mellan det vi säger och det vi aldrig får ur oss.

Jag vet inte. Men i kväll tänker jag på dem. Alla de där meningarna som aldrig fick ett slut.