Det mest underskattade i världen är nog fortfarande vänlighet
- för 1 dag sedan
- 2 min läsning
Vi lever i en tid där hårdhet ofta misstas för styrka.
Det märks nästan överallt.
I debatter, på sociala medier, i kommentarsfält, i sättet människor pratar med varandra.
Det är som att världen långsamt börjat premiera den som låter mest säker, mest brutal och minst tveksam.
Att vara mjuk har nästan blivit något man måste försvara.
Men ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om motsatsen.
Att vänlighet är en av de största styrkor en människa kan bära.
Inte den tillgjorda vänligheten.
Inte den där ytliga artigheten människor använder för att ta sig fram, utan den riktiga.
Den som märks i hur någon lyssnar. Hur någon ser människor. Hur någon pratar med den som inte har någon makt. Hur någon beter sig när ingen tjänar på att vara vänlig.
För det är lätt att vara trevlig när livet går bra, när man är utvilad, när man känner sig uppskattad. När man får som man vill.
Det är betydligt svårare när man själv är trött.
Stressad.
Besviken.
Sårad.
Rädd.
Det är då vänlighet blir något annat. Något större.
Jag tänker ofta på det där. Hur vissa människor lämnar ett rum och man nästan glömmer att de varit där och hur andra lämnar efter sig ett lugn.
Inte för att de varit mest framgångsrika. Inte för att de varit mest högljudda, utan för att de fått människor att känna sig sedda.
Det där är ingen liten sak.
Tvärtom.
Jag tror att väldigt många människor går runt och bär på en tyst trötthet idag och ibland kan ett vänligt ord göra större skillnad än vi förstår.
En blick.
En fråga.
Ett “hur är det egentligen?”
Ett tålamod man inte hade behövt visa.
Vi underskattar sådant. För det går inte att mäta. Det syns inte i statistik.Ger inga rubriker. Bygger inga personliga varumärken.
Men det förändrar människor.
Jag har mött människor genom livet som jag nästan glömt vad de sa, men jag minns fortfarande hur de fick andra att känna sig.
Och kanske är det just där allting egentligen avgörs.
Inte i hur mycket makt vi samlar på oss.
Inte i hur rätt vi hade.
Inte i hur hårda vi lyckades bli, utan i hur vi behandlade människor medan vi var här.
För världen har aldrig lidit brist på starka människor.
Men den kommer alltid att behöva fler vänliga.