Det märkliga med att säga ”ingen fara” när det faktiskt var lite jobbigt

”Ingen fara.”

Vi säger det så ofta att orden nästan hinner komma ut innan vi själva har känt efter. Någon blir sen. En plan ändras. Vi får vänta lite till. Någon ber om ursäkt för något som faktiskt ställde till det för oss.

Och så svarar vi: ”Ingen fara.”

Fast det kanske var en liten fara. Eller åtminstone lite krångligt. Vi kanske fick tänka om, vänta längre än vi hade tänkt eller ordna något på ett annat sätt. Inget allvarligt, men ändå något som märktes.

Det är inte alltid vi säger det för att vi vill dölja något. Ibland vill vi bara göra situationen lättare. Vi vill inte att den andra ska känna sig besvärad. Vi vill visa att vi är förstående och att det går att lösa.

Men ibland undrar jag om våra små artiga fraser också gör det svårare att vara ärliga med varandra. Om jag alltid säger att allt är lugnt, hur ska någon då kunna veta när jag faktiskt behöver lite mer hänsyn? Och om någon ber om ursäkt och jag genast svarar ”ingen fara”, får vi då någonsin möjlighet att prata om det som hände?

Kanske behöver svaret inte vara hårt eller stort. Det går att vara vänlig och samtidigt sann.

”Det blev lite krångligt, men vi löser det.”

”Jag fick vänta en stund, men det är okej.”

”Det påverkade mig faktiskt lite, men jag uppskattar att du säger förlåt.”

Små meningar kan rymma både omtanke och ärlighet. De behöver inte göra en situation större än den är. De bara hjälper oss att mötas lite mer som vi faktiskt är.

För ibland var det ingen fara. Men ibland var det faktiskt lite jobbigt.