Det märkliga är att man plötsligt ser sitt eget liv

Jag kan stå mitt i något helt vanligt – en parkering utanför en mataffär, ett klassrum innan eleverna kommer in, en stilla kväll hemma i Dalsland – och plötsligt känna hur märkligt allting är.

Att man blev den där personen.

Vuxen. Den som andra lutar sig mot. Den som vet hur allt fungerar på jobbet. Den som minns människor som yngre aldrig hört talas om.

När hände det egentligen?

För i huvudet är man ofta kvar i flera versioner av sig själv samtidigt.

En del av mig är fortfarande killen som drömde om Amerika och ville bort härifrån.En annan är den som satt uppe sent med musik i hörlurarna och trodde att livet skulle börja “sen”.

Och samtidigt är jag här nu.

Med ansvar. Rutiner. Människor jag älskar. Ett barnbarn som springer genom huset. Föräldrar som blivit äldre framför mina ögon utan att jag riktigt förstått när det skedde.

Det är som att livet först nu börjar visa sitt verkliga tempo.

Åren man tyckte var så långa förr känns plötsligt korta. Somrar flyter ihop. Man säger saker som: “Det var väl bara några år sedan? ”fast man innerst inne vet att det kanske gått femton.

Och ändå finns det något vackert i det där.

För när man slutar tro att livet är en oändlig raksträcka börjar man också leva annorlunda.

Man blir bättre på att stanna upp.

Man behöver inte längre vinna varje diskussion. Behöver inte springa först. Behöver inte imponera på människor man egentligen inte bryr sig om.

Det blir viktigare att känna något än att verka något.

Kanske är det därför jag skriver annorlunda idag än jag gjorde förr.

Mindre för att höras. Mer för att förstå vad som egentligen händer med oss medan åren går.

För det är det ingen berättade när man var yngre:

Att bli äldre handlar inte bara om att tiden passerar.

Det handlar om att se sitt liv bli till medan man lever det.