Det sista ljuset över en vanlig kväll

Bilen står parkerad hemma hos mamma och pappa. Frosten ligger över marken och solen är på väg ner bakom träden. Mellan stammarna letar sig det sista ljuset fram. Varmt och nästan glödande över den kalla marken.

Det är kväll. En vanlig sådan.

Jag tog en bild.

Efteråt fastnar jag för just det där. Hur lite som egentligen behöver hända för att man ska vilja spara ett ögonblick.

Vi är ganska bra på att förbereda oss för det som ska bli minnesvärt. Bokar resan, räknar dagarna till konserten, ser fram emot helgen. Jag gör det själv. Tycker om att ha något framför mig. En plats att besöka, människor att träffa, något att längta till.

Men kvällsljuset hemma hos mamma och pappa hade ingen bokning.

Det bara kom.

Några minuter då solen stod precis rätt. Då frosten fortfarande höll marken vit och träden släppte igenom tillräckligt mycket ljus. Sedan ändrades det. Sådant här håller inte på särskilt länge i november.

Det är befriande. Att dagen kan bjuda på någonting man inte har arbetat ihop till eller planerat fram. Man behöver inte ens ha haft en särskilt lyckad dag.

Solen gör ingen bedömning av hur det har gått.

Ändå märker jag hur lätt det är att skjuta också det enkla framför sig. Jag ska gå ut när jag är färdig. Lyssna på den där skivan när jag får lite lugn. Ta fram gitarren när det finns ordentligt med tid.

Som om allt först måste vara undanplockat.

Jag vet ju hur sällan den stunden kommer. Det finns alltid något kvar. Ett meddelande, en uppgift, en tanke som behöver skrivas ner och när man väl är färdig kan lusten ha hunnit lägga sig.

Eller solen gått ner.

Det är därför jag tycker om den här bilden. Där står bilen mitt i allt det vackra, precis som vardagen får göra. Ingen har flyttat undan den. Ingen har städat landskapet inför fotograferingen. Det behövdes inte.

Ibland tror jag att vi ställer för höga krav på de stunder vi ska tillåta oss att uppskatta. De ska gärna vara ostörda, genomtänkta och möjliga att beskriva som något särskilt efteråt, men den här kvällen räckte det att titta upp.

Hemma hos mamma och pappa. Frost på marken. Solen mellan träden.

Jag hann ta bilden innan ljuset försvann.