Det som dessa dagar lär mig

Det är tidig morgon. Så där tidig att allt fortfarande staden sover. Ljuset har precis börjat leta sig in, försiktigt, som om det inte vill störa. Kaffet står bredvid mig. Det har svalnat lite, men jag märker det knappt.

Jag tänker.

Jag skall ta ännu ett sista avsked. Det tredje i år.

Inte mer än så just nu. Bara ett konstaterande.

Och någonstans där, mellan tystnaden i rummet och det som väntar, kommer frågan:

Är det här där jag är i livet nu?

Är det nu det börjar hända oftare? Att människor som alltid funnits där plötsligt inte gör det längre. Att namn får ett före och ett efter. Att minnen sakta tar över det som en gång var nutid.

En stilla obeveklighet löper genom allt. Inte dramatiskt. Inte högljutt.

Bara stilla och helt omöjligt att värja sig mot.

Vi pratar ofta om att livet går fort, men det är inte riktigt sant.

Det är vi som går fort genom livet.

Vi fyller dagarna. Planerar framåt. Skjuter saker framför oss. Tänker att vi har tid.

Och så sitter man här en morgon som denna. När allt är stilla och inser att tiden inte är något som väntar.

Den pågår.

Hela tiden.

Jag tror inte att det här handlar om att ha nått en viss punkt i livet. Inte på det sättet att det finns ett före och ett efter som går att rita upp.

Men kanske handlar det om att se tydligare. Att det som en gång kändes långt borta nu står närmare. Inte hotfullt, men verkligt.

Och mitt i allt det där händer något annat också.

Något som inte bara är sorg.

Utan klarhet.

För när det verkligen gäller, när livet ställs i sin enklaste form, då blir det också tydligt vad som betyder något.

Det är inte det vi presterar. Inte det vi jagar. Inte det vi oroar oss för i onödan.

Det är det där andra.

Samtalen vi tar oss tid till. Närvaron vi faktiskt ger. Stunderna när vi väljer att stanna upp istället för att skynda vidare.

Tre begravningar på ett år.

Inte som en tyngd att bära hela vägen, men som en påminnelse som stannar kvar.

Om att livet inte är något som väntar längre fram. Det är det som pågår här, i det stilla morgonljuset. I kaffet som kallnar. I tankarna som kommer när allt annat är tyst.

Måsarna och Stockholm har vaknat. Om en stund skall jag ge mig ut.

Men just nu sitter jag kvar en liten stund till och tänker att om det är något de här dagarna lär mig, så är det inte bara att vi en gång ska ta farväl.

Utan att vi, innan dess, måste hinna vara kvar.