Det som formar mig

Jag tror inte man vaknar en dag och bara vet vem man är.

Det kommer långsamt. I fragment. Genom möten, minnen, musikstycken, platser. Genom allt man förlorat och allt man fortfarande bär.

Det är märkligt hur vissa saker stannar kvar. En röst man hört. En lukt från en plats man trodde man glömt. En låt som plötsligt river upp en gammal känsla, fast man sitter där och dricker morgonkaffe som vanligt.

Jag är nog summan av alla de där ögonblicken. Av samtal jag inte längre minns ordagrant men fortfarande känner i kroppen.Av vägar jag gått, både de jag valt och de jag snubblade in på.

Kanske är det därför jag skriver. För att lägga pusslet baklänges. För att försöka förstå hur allt hänger ihop – tiden, tonerna, människorna.

Jag tror vi alla bär på en slags tyst melodi. En rytm som är vår egen, även när vi inte hör den och ibland, när jag skriver, känns det som att jag kommer lite närmare min.