Det som ser ut som ingenting alls

Det är onsdag den 25 mars. Jag kliver ut genom dörren och möts direkt av vinden. Den där råa, envisa som tar tag i allt – jackan, håret, tankarna. Regnet ligger snett i luften, inte som ett stilla fall utan mer som något som driver förbi. Jag låser dörren, går snabbt över gården och sätter mig i bilen.

Stänger dörren.

Tystnaden.

Eller ja, nästan. Regnet mot taket. Ett dovt smattrande som fyller hela kupén. Jag startar inte motorn direkt. Sitter bara kvar. Låter det vara.

Det är något med sådana stunder. När man hamnar mitt emellan. Inte riktigt inne längre. Inte riktigt på väg än.

Idag är det Marie bebådelsedag. Den 25 mars. Den egentliga dagen, även om vi i Sverige uppmärksammade den i söndags. Inte bara för att det råkar vara en dag då man samlas, utan för att kyrkoåret har sin egen rytm. För att påsken alltid går först. När dagarna närmar sig varandra flyttas det som annars har ett fast datum, för att ge plats åt det som är själva kärnan.

Och kanske finns det något fint i det också.

Att allt inte får plats samtidigt. Att vissa saker behöver vänta. Att vissa dagar bär mer än andra.

Jag tänker på vad den här dagen rymmer. Ett besked. En vändpunkt. Något som förändrar riktningen, utan att göra så mycket väsen av sig. Inga stora rubriker. Bara ett ögonblick som delar livet i ett före och ett efter.

Och så tänker jag på våffeldagen.

Hur Vårfrudagen blev våffeldagen. Hur orden förändras över tid, hur betydelser glider. Hur något som en gång var tungt av innehåll landar i något enkelt. Något varmt. Något vi samlas kring utan att alltid tänka på varför. Kanske är det inte en förlust. Kanske är det ett sätt att bära det vidare.

Regnet slår lite hårdare nu. Vinden tar i. Jag tittar ut genom rutan, ser hur allt rör sig där ute medan jag sitter still. Kanske är det just så det fungerar. Att livet förändras inte i de stora, planerade ögonblicken. Utan mitt i allt det vanliga. En onsdag. I mars. I dåligt väder. På väg någonstans.

Jag vrider om nyckeln till slut och tänker att det kanske är precis där det händer.

Mitt i det som ser ut som ingenting alls.