Det som verkligen räknas
- Kalle Levin
- 13 apr.
- 2 min läsning
Det finns dagar då livet liksom saktar ner, och utan att man riktigt märker det så hamnar man mitt i ett ögonblick som känns större än det ser ut. Igår var en sådan dag. Vi satt länge vid frukosten. Pratade om allt och inget. Skämtade, skrattade. Men mellan raderna låg något annat. Något varsamt och djupt. En tacksamhet, tror jag. För att livet gett oss just detta – en vänskap som klarat att göra dessa resor. Det är lätt att tro att det är de stora händelserna vi kommer minnas. Resorna. Vinsterna. Förlusterna. Men jag är inte så säker längre. Jag tror det är de små stunderna som stannar kvar längst. Som när solen hittar in genom glaset och gör dess innehåll gyllene. När någon säger något som landar rakt i hjärtat. När ingen har bråttom. När någon lägger en hand på din axel, och du känner att du är precis där du ska vara.
Mallorca har en förmåga att klä av livet. Att skala bort det onödiga, det högljudda, det rastlösa. Kvar finns bara det enkla: ljuset, havet, välkomnandet och människorna man valt att dela dagarna med. Här finns inga masker. Här blir samtalen ärligare, skratten mjukare och pauserna mer betydelsefulla.
Vi är inte längre tjugo. Vi har våra sår, våra sorger, våra tvivel. Men vi har också samlat på oss ett lugn. En förståelse för att livet inte är något man springer igenom – det är något man stannar upp i. Och det är i sådana stunder som den verkliga rikedomen bor. Så idag är jag så tacksam vi för det som verkligen räknas. För vänskap som håller. För solen som går upp varje morgon. För ett Mallorca som alltid öppnar upp något i oss. Och för att vi får vara just här, tillsammans, ännu en gång.
