Det som väntat på oss genom åren

Jag satt med gitarren i går och tänkte på alla de låtar jag har skrivit genom åren.

En del av dem minns jag nästan som om jag hade skrivit dem i går. Andra har jag inte spelat på väldigt länge.

Det speciella med musik är att den kan ta oss tillbaka till platser och människor som vi nästan hade glömt.

En melodi kan plötsligt väcka ett minne. Några textrader kan påminna om en människa man en gång kände eller en tid i livet då allting såg annorlunda ut.

Jag har skrivit mycket genom åren. Böcker, blogginlägg, berättelser och låtar.

Och det fina med det är att alla dessa ord och melodier faktiskt är små delar av mitt eget liv.

De berättar inte bara om det jag tänkte när jag skrev dem.

De berättar också något om den människa jag var just då.

Nu har jag börjat fundera på att spela in mina gamla låtar. Inte för att jag tror att de ska förändra musikvärlden eller för att jag har några stora ambitioner med dem.

Utan helt enkelt för att de finns där och för att jag skulle vilja samla dem medan jag fortfarande har möjlighet.

Det är väl det som förändras när man blir äldre.

Man börjar förstå värdet av sådant som man tidigare bara tänkte att man skulle ta itu med någon gång.

Det där som fick vänta eftersom det alltid fanns något annat som var mer brådskande.

Jag tänker på hur många gånger jag har sagt att jag ska börja spela mer gitarr igen.

Och hur lätt det sedan har varit att låta allt annat komma emellan.

Inte för att de sakerna varit oviktiga.

Tvärtom.

Men jag tror att vi behöver påminna oss om att även våra egna drömmar och intressen förtjänar lite av den omsorg som vi så gärna ger åt andra.

Det behöver inte handla om stora projekt.

Kanske räcker det med att plocka fram gitarren en stund.

Att spela en gammal låt.

Att minnas varför man en gång skrev den och upptäcka att den fortfarande har något att säga.

I går fick jag lyssna när Eric och Karl spelade. Det blev en sådan där fin stund som inte behöver vara något särskilt för att betyda mycket.

Musiken fanns där mellan oss.

Och när de hade gått kände jag ännu tydligare att jag ville fortsätta med mitt eget projekt.

Det är söndag morgon nu.

En ny vecka väntar med allt vad den innebär.

Men någonstans bland lektioner, föreningsarbete och vardagens alla måsten tänker jag försöka ge plats åt några av de där gamla melodierna.

För jag har börjat inse en sak.

Allt vi en gång drömde om behöver inte förverkligas på det sätt vi först hade tänkt oss. Men det betyder inte att drömmen har förlorat sitt värde och det är inte för sent att ta hand om sådant som fått vänta.

Det är bara dags att börja.