Det som växer medan vi gör annat

Jag har tänkt på hur gärna vi vill se resultat.

Vi planterar något och börjar snart undra när det ska blomma. Vi öppnar ett tomt dokument och tänker på den färdiga boken. Vi startar ett projekt och hoppas kunna visa upp något redan vid nästa möte.

Jag känner igen den där otåligheten. Jag tycker om idéer, och jag tycker om när saker börjar röra på sig. Som musiklärare vill jag se eleverna våga spela, prova och höra hur de utvecklas. I föreningslivet vill jag att träningen ska fungera, att människor ska hitta till judon och att vår klubb ska fortsätta framåt. Och när jag skriver vill jag ibland veta redan från första sidan vart berättelsen ska ta vägen.

Men när jag ser tillbaka är det sällan de stora ögonblicken som har burit allt framåt. Det är arbetet mellan dem.

En bok blir till en sida i taget. Ibland skriver man flera sidor, ibland får man nöja sig med några rader. En förening byggs av träningar som blir av, människor som tar ett ansvar och samtal där någon lyssnar lite längre. En relation växer genom vardagarna: genom frågan om hur dagen varit, kaffet som ställs fram och närvaron som inte behöver göra något väsen av sig.

Mycket av det viktiga händer medan vi ägnar oss åt annat.

Medan jag planerar nästa träning lär sig någon att falla tryggare. Medan jag svarar på ett meddelande växer ett förtroende. Medan jag försöker få ordning på en berättelse bär jag med mig en mening från ett samtal, en blick eller en plats jag passerat. Allt går inte att mäta samma dag som det händer.

Det är lätt att underskatta det långsamma, särskilt när man är van vid att ta initiativ och få saker gjorda. Då kan tålamod nästan kännas som att stå still. Men det är skillnad på att stå still och att ge något tid att växa. Ett frö syns inte mer för att vi gräver upp det och kontrollerar det varje morgon.

Ibland är utveckling att skriva ytterligare en sida. Ibland är det att låta någon annan ta över en uppgift. Att vara kvar när en träning inte blev som man tänkt sig. Att lyssna färdigt. Att fortsätta, även när resultatet ännu inte går att visa upp.

Den här torsdagen vill jag påminna mig om just det: allt som är viktigt behöver inte gå fort. En del av det bästa vi skapar blir till i det stilla arbetet, dag efter dag, medan livet pågår runt omkring.

Och en dag ser vi det.

Inte för att allt förändrades på en gång, utan för att något växte medan vi gjorde annat.