Det vi bär med oss – om människans mörker och förmåga att skapa ljus

Vi är på väg ut, men jag har hamnat bland bilderna från igår. Bilden ni ser är från det forna koncentrationslägret Stutthoff. "The Death gate" står öppen.

Utanför fönstret håller Gdańsk långsamt på att vakna till liv.

Det är onsdag morgon och jag borde kanske fundera på vad vi ska göra i dag. Vad vi vill se, vilka platser vi ska besöka och hur vi ska lägga upp resten av vår vistelse här i Polen.

Men tankarna vill någon annanstans.

Till gårdagen.

Jag har försökt sortera alla intryck, men det är inte alldeles enkelt. Vissa upplevelser låter sig inte riktigt sammanfattas. De stannar kvar, tränger sig på och får en att fundera över sådant som man kanske annars inte ägnar särskilt mycket tid åt.

Jag tänker på det vi såg. På berättelserna vi fick höra. På människorna som en gång levde och dog på den plats vi besökte.

Och jag tänker på hur märkligt det var att samma dag få uppleva något så fruktansvärt och något så oerhört vackert.

Jag och Anette har pratat mycket om det sedan dess och jag tror faktiskt att vi båda fortfarande försöker förstå vad gårdagen gjorde med oss.

För det blev en dag som jag är ganska säker på att vi aldrig kommer att glömma.

Vi började dagen med att besöka koncentrationslägret Stutthof.

Redan innan vi kom dit visste vi naturligtvis vad som hade hänt där. Vi kände förstås till nazismens förbrytelser, sett dokumentärer och tagit del av berättelser från människor som överlevt Förintelsen.

Men det är en sak att läsa om historien.

En helt annan att stå mitt i den.

Att gå genom ett område där människor en gång berövades sin frihet, sin värdighet och i många fall sina liv. Att se byggnaderna, barackerna och platserna där det ofattbara faktiskt ägde rum.

Vi hade dessutom förmånen att få en fantastisk guide. En människa som med kunskap, engagemang och respekt för dem som drabbades hjälpte oss att förstå mer än vad några informationsskyltar någonsin hade kunnat göra.

Det var inte bara årtal och historiska fakta.

Det var människor.

Människor som hade familjer. Som hade föräldrar, barn och någon som väntade på dem där hemma. Människor som hade framtidsdrömmar, förhoppningar och alldeles vanliga liv.

Precis som vi och någonstans är det just det som gör det så svårt att ta in.

Att allt detta inte drabbade några anonyma gestalter i en historiebok, utan människor som hade samma rätt att leva som du och jag.

Jag minns att jag vid flera tillfällen blev stående och bara tittade.

Försökte föreställa mig.

Försökte förstå.

Men det finns nog en gräns för vad vi faktiskt kan förstå.

Hur begriper man att människor systematiskt kunde organisera ett sådant lidande? Hur kunde så många medverka, acceptera eller välja att inte se?

Och kanske är den mest obehagliga frågan av alla hur vanliga människor kunde bli en del av något så fruktansvärt.

För historien blir farlig om vi börjar betrakta den som något som bara andra människor, i en annan tid, var kapabla till.

Det var människor som gjorde detta mot andra människor.

Den insikten går inte att komma ifrån.

När vi lämnade Stutthof var vi båda starkt berörda. Det var mycket att prata om, men också sådant som det var svårt att hitta ord för.

Sedan kom kvällen.

Och den blev på ett märkligt sätt den fullständiga motsatsen till förmiddagen.

Vi gick till den mäktiga Mariakyrkan här i Gdańsk, världens största kyrka byggd av tegel, för att lyssna till en konsert med musik av Frédéric Chopin.

Det kändes nästan självklart att gå på en Chopinkonsert när vi nu befann oss i Polen, landet där han föddes och växte upp.

Och vilken upplevelse det blev.

Där satt vi, omgivna av den väldiga kyrkans valv och historia, medan musiken fyllde rummet.

Det var stillsamt. Vackert. Nästan overkligt.

Jag satt och lyssnade och tänkte på hur märklig denna dag hade blivit.

På förmiddagen hade vi stått inför några av de mörkaste sidorna av mänsklighetens historia.

På kvällen satt vi och tog del av något av det vackraste människan har förmågan att skapa.

Samma mänsklighet.

Samma värld.

Och ändå sådana oerhörda kontraster.

Jag har tänkt mycket på det sedan dess.

Vi människor är kapabla till en nästan obegriplig grymhet. Historien har visat oss det gång på gång, men vi är också kapabla till kärlek, omtanke, medmänsklighet och skapande.

Vi kan skriva böcker som förändrar hur andra människor ser på livet. Vi kan komponera musik som fortsätter att beröra människor nästan tvåhundra år efter att den skrevs. Vi kan hjälpa någon som har det svårt, stå upp för en annan människa och göra skillnad genom handlingar som kanske verkar obetydliga i det stora sammanhanget.

Det är två sidor av samma mänskliga förmåga att påverka världen omkring oss och vi har ett ansvar för vilken av dem vi väljer att ge utrymme.

Som lärare tänker jag ofta på vad vi egentligen vill skicka med våra elever ut i livet.

Kunskaper, naturligtvis, men det måste handla om mer än så.

Om att kunna tänka självständigt. Att våga ifrågasätta. Att förstå vad som händer när vi börjar dela upp människor i grupper där vissa anses mer värda än andra och

framför allt om att aldrig förlora förmågan att känna med andra människor.

För det är kanske där allting börjar.

I förmågan att se människan framför oss.

Oavsett vem hon är.

Det är onsdag morgon nu. Jag och Anette ska snart ge oss ut för att upptäcka mer av Gdańsk. Vi har fortfarande några dagar kvar här och det finns mycket vi vill se och uppleva.

Men jag vet redan att gårdagen kommer att finnas kvar hos oss.

Inte bara som ett minne av ett koncentrationsläger och en fantastisk konsert.

Utan som en påminnelse om något betydligt större.

Vi kan inte förändra det som har hänt. Vi kan inte ge tillbaka livet till dem som mördades eller göra det lidande som människor utsattes för ogjort.

Men vi kan välja vad vi gör med kunskapen.

Vi kan berätta vidare.

Vi kan vägra glömma.

Vi kan stå upp när människovärdet ifrågasätts.

Och vi kan fortsätta skapa sådant som gör världen lite mänskligare.

För någonstans mellan Stutthofs baracker och Chopins musik finns en insikt som jag tror är viktigare än någonsin.