Det vi inte pratar om

Det mesta i livet avgörs inte i samtalen, utan i pauserna mellan dem.

Det finns så mycket vi delar med ord och ändå är det sällan där det viktiga händer.

Det händer i blicken som dröjer kvar lite för länge. I sms:et som aldrig skickas. I handen som nästan rör vid en annan, men stannar.

Relationer byggs inte bara av det vi säger, utan av det vi märker. Av närvaro. Av lyhördhet. Av det där tysta som uppstår när två människor vågar vara kvar utan att fylla varje sekund.

Vänskap handlar ofta om just det. Att kunna sitta mittemot varandra utan krav på underhållning. Att veta när man ska fråga – och när man ska låta bli. Att förstå att avstånd inte alltid betyder brist, utan ibland respekt.

Och kärlek behöver inte vara stor, dramatisk eller högljudd. Den kan vara lågmäld, vardagsnära. En kopp kaffe som ställs fram utan att någon bett om den. Ett ”jag finns här” som aldrig uttalas, men ändå känns.

Det finns också det vi inte pratar om för att vi är rädda. För att det skulle kunna förändra något. Eller avslöja att vi bryr oss mer än vi tänkt erkänna – ens för oss själva.

Men ibland är det just där livet pågår som mest intensivt. I det osagda. I mellanrummen. I det som inte kräver rubriker, men ändå bär.

Kanske är det där vi borde stanna lite oftare. I nte för att tvinga fram svar. Utan för att lyssna. På pauserna, på tystnaden, på det som faktiskt betyder något.