Det viktigaste är inte alltid det som ropar högst

Det är tidig tisdagsmorgon och jag sitter med mitt kaffe. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt. November har gjort entré och efter en vecka i Polen är vardagen tillbaka med allt vad den innebär.

I går var det skola igen. Eleverna var tillbaka efter höstlovet, musiksalen fylldes av ljud och efter arbetsdagen väntade judoklubben med träning och allt det där andra som hör föreningslivet till.

Det är en tillvaro jag tycker om.

Jag trivs med mitt arbete, jag tycker om engagemanget i Färgelanda Judoklubb och jag skulle inte vilja vara utan mitt skrivande. Det är sammanhang som betyder mycket för mig och som på olika sätt ger mitt liv både innehåll och mening.

Men det är också sammanhang som tar tid.

Och det är just tiden jag har funderat på den här morgonen.

För jag har börjat lägga märke till hur märkligt vi människor egentligen prioriterar.

Det som låter mest får nästan alltid vår uppmärksamhet först.

Ett mejl som behöver besvaras. Någon som väntar på ett besked. Ett problem som måste lösas. Ett möte som ska förberedas eller ett beslut som inte kan skjutas upp.

Det ena avlöser det andra.

Och när vi väl har tagit hand om det som var mest brådskande dyker det nästan alltid upp något nytt.

Jag känner igen det från mitt eget liv.

Det kan räcka med att jag öppnar datorn för att göra en enda sak. Jag ska bara skriva några rader på en roman eller arbeta vidare med ett blogginlägg.

Men så ser jag ett mejl som behöver besvaras.

Jag svarar.

Sedan kommer jag på något som måste ordnas för judoklubben. Jag öppnar ett dokument, skriver några rader och skickar iväg ett meddelande.

När jag ändå håller på passar jag på att kontrollera något som rör skolan.

Och plötsligt har en timme gått.

Det där jag egentligen satte mig för att göra har jag fortfarande inte börjat med.

Jag tror inte att jag är ensam om det.

Vi lever i en tid där det har blivit väldigt enkelt för andra människor att nå oss. Det är förstås på många sätt fantastiskt. Vi kan kommunicera, samarbeta och lösa problem på ett sätt som tidigare generationer knappast hade kunnat föreställa sig.

Men det finns också en baksida.

Vi har nästan vant oss vid att vara tillgängliga.

Och när någon hör av sig känner vi ofta att vi borde svara. Helst direkt.

Som om någon annans behov av ett snabbt besked automatiskt skulle vara viktigare än det vi själva håller på med.

Jag har funderat på varför det är så.

Kanske handlar det om att vi gärna vill vara människor som ställer upp. Som tar ansvar och som andra kan lita på.

Det är ju i grunden fina egenskaper.

Men någonstans finns också risken att vi börjar förväxla ansvarstagande med ständig tillgänglighet.

Och det är faktiskt inte samma sak.

För samtidigt som alla dessa små och stora krav på vår uppmärksamhet gör sig påminda finns det annat i livet som sällan hör av sig.

En bok som väntar på att bli skriven skickar inga påminnelser.

Den blir inte irriterad om jag låter den ligga en vecka.

Den ringer inte och undrar varför jag ännu inte har skrivit nästa kapitel.

Den väntar bara och detsamma gäller mycket annat som är viktigt.

En promenad tillsammans med Anette. Ett samtal som inte behöver handla om någonting särskilt. En stund med familjen. Att bara få sitta och lyssna på musik utan att samtidigt göra något annat.

Inget av detta kräver särskilt mycket uppmärksamhet.

Det är kanske just därför det så lätt får stå tillbaka.

Jag tänker ibland på hur mycket av våra liv vi ägnar åt att lösa sådant som för stunden känns angeläget, medan det vi egentligen vill göra får vänta tills vi får tid över.

Men när får vi egentligen tid över?

Det kommer alltid att finnas något mer att göra.

Ytterligare ett mejl. En ny fråga. Någon som behöver hjälp. Ett beslut som måste fattas.

Och jag vill verkligen inte låta som om jag tycker att vi ska sluta engagera oss.

Tvärtom.

Jag tror att livet blir rikare av att vi bryr oss om andra människor och av att vi försöker bidra med något där vi befinner oss.

Men jag tror också att vi behöver bli bättre på att själva bestämma vad som ska få ta vår tid.

För det är skillnad på att något är brådskande och att det är viktigt.

Det är inte alltid samma sak och ibland är det faktiskt precis tvärtom.

Det som är allra viktigast i våra liv är ofta det som har störst tålamod med oss.

Det väntar medan vi gör allt det andra.

Tills vi en dag upptäcker att vi har skjutit upp något som vi egentligen aldrig ville skjuta upp.

Jag vill inte hamna där.

Jag vill fortsätta skriva mina böcker. Fortsätta utveckla judoklubben och göra ett bra arbete i skolan. Jag vill vara en närvarande make, pappa och morfar.

Och jag vill fortfarande ha tid att upptäcka världen, lyssna på musik och göra sådant som inte behöver leda till någonting alls.

Det betyder att jag ibland måste välja bort något.

Inte för att det är oviktigt.

Utan för att något annat är viktigare.

Det är en ganska enkel tanke.

Men inte alltid lika enkel att leva efter.

Så den här tisdagsmorgonen tänker jag försöka göra just det.

Ge lite mer tid åt sådant som jag själv vet betyder något, även när ingen annan frågar efter det.

För det finns en sak som jag har blivit alltmer övertygad om med åren.

Det som ropar högst är inte alltid det som behöver oss mest.

Och det viktigaste i livet är ibland just det som stillsamt väntar på att vi ska få tid.