Det är enklare att inte börja

Det är enklare att inte börja.

Enklare att skjuta upp det till i morgon. Enklare att låta idén ligga kvar i skrivbordslådan. Enklare att behålla drömmen än att riskera att upptäcka att den inte blir som vi har tänkt oss.

För så länge vi inte har försökt kan vi alltid säga till oss själva att vi hade kunnat.

Jag känner igen det där.

I skrivandet finns det texter som blivit liggande alldeles för länge. Inte för att jag saknat orden, utan för att jag varit osäker på om de räcker till.

Det finns idéer som stannat i mappar på datorn. Manus som jag fortsatt att rätta i trots att de egentligen varit färdiga. Saker jag velat göra, men väntat med eftersom tidpunkten aldrig känts helt rätt.

Jag känner igen det från livet också.

Telefonsamtalet som borde ringas.Beslutet som borde fattas.Förändringen som man vet behöver göras, men som ändå skjuts framför en.

Utifrån kan det se ut som brist på vilja. Som dålig disciplin eller ren lathet.

Och vi är snabba med att döma.

Vi säger att någon behöver ta sig i kragen. Att det bara är att sätta igång. Som om varje uppskjuten handling beror på att en människa inte anstränger sig tillräckligt.

Men så enkelt är det inte alltid.

Ibland väntar vi därför att det betyder så mycket.

Den som aldrig skickar in sitt manus slipper få ett nej.Den som aldrig söker jobbet slipper bli bortvald. Den som aldrig berättar vad den känner slipper risken att inte få samma känslor tillbaka.

Så länge vi inte försöker finns möjligheten kvar. Åtminstone i tanken.

Men det finns ett pris för det också.

För det som aldrig påbörjas kan heller aldrig lyckas. Texten som ligger kvar i mappen kommer aldrig att nå en läsare. Beslutet som skjuts upp förändrar ingenting och drömmen vi skyddar så noga riskerar till slut att bara bli en berättelse om det vi en gång tänkte göra.

Det krävs inte alltid mer disciplin.

Ibland krävs det bara mod nog att börja innan vi vet hur det slutar.

För det som ser ut som lathet är ofta bara en människa som inte vågar misslyckas högt.