Det är inte bara träningen som får oss att komma tillbaka

Det är morgon och jag sitter och tänker på gårdagskvällen.

På judoträningen. På mattan. På människorna som var där.

Det är lätt att beskriva en träning genom det som faktiskt händer. Någon nöter en teknik. Någon försöker hitta rätt ingång i ett kast. Någon blir trött. Någon skrattar. Någon får till det där som inte fungerade veckan innan.

Men ibland är det någonting annat jag ser.

Tillhörigheten.

På bilden från gårdagen står min son Eric på mattan. Bredvid honom tränar andra. Några yngre, några äldre, några som varit med länge och andra som fortfarande håller på att hitta sin plats och det är precis det som är föreningslivet när det är som bäst.

Att hitta en plats.

Jag har varit med i judon så länge att mycket har blivit självklart för mig. Doften av en dojo. Ljudet av bara fötter mot mattan. Hälsningen innan träningen. Dräkterna som behöver rättas till mellan övningarna. Samtalen före och efter passen, men ingenting av det är egentligen självklart.

Det finns någonting väldigt mänskligt i att komma till en plats där människor förväntar sig att man ska dyka upp.

Där någon märker om man inte är där.

Där någon säger hej när man kommer.

Där man delar någonting med människor som man kanske annars aldrig hade träffat.

Vi pratar ofta om föreningslivets betydelse i termer av motion, hälsa och aktivitet och visst är allt det viktigt. Barn behöver röra på sig. Ungdomar behöver utvecklas. Vuxna behöver också få upp pulsen ibland, men det finns en ännu större betydelse.

Att få tillhöra.

Att få vara en del av ett vi.

För i en tid där väldigt mycket i våra liv blir individuellt är det något speciellt med en judomatta. När man kliver ut på den spelar ganska mycket av världen utanför mindre roll.

Där hjälper vi varandra för att själva bli bättre.

Den man tränar med är inte bara en motståndare.

Han eller hon är förutsättningen för att man själv ska kunna utvecklas.

Man kastar någon – och sträcker sedan fram handen.

Man försöker vinna en kamp – och tackar varandra efteråt.

Man lånar ut sin kropp för att någon annan ska kunna lära sig.

Det är egentligen en ganska vacker tanke.

Och kanske är det därför jag denna morgon inte främst tänker på vad vi tränade på igår.

Jag tänker på människorna.

På ungdomarna som växer upp tillsammans på mattan.

På vuxna som kommer dit efter en lång arbetsdag.

På dem som tränat tillsammans i många år och på dem som precis börjat våga känna att dojon också är deras.

Jag tänker också på Eric där han står på mattan. På hur självklart det kan se ut – en judoka bland andra judokas, mitt i ännu en träning. Men bakom det självklara finns alla de där åren, människorna, passen och relationerna som gjort att just den här platsen blivit en del av vem han är.

Och det är just det bilden fångar för mig denna morgon. Att tillhörighet inte alltid behöver sägas högt. Ibland syns den bara i sättet man står bredvid varandra, tränar tillsammans och vet att man är en del av samma sammanhang.

Vi människor behöver sammanhang som är större än oss själva.

Det kan vara familjen.

Vännerna.

Arbetsplatsen.

Ett lag.

En klubb.

En dojo någonstans i Färgelanda en vanlig onsdagskväll.

Platser där någon räknar med oss.

Kanske underskattar vi ibland hur viktigt det är.

För det är inte alltid resultaten som gör att människor stannar kvar i en förening.

Inte medaljerna.

Inte graderna.

Inte ens själva sporten.

Ibland stannar vi helt enkelt därför att det känns som hemma.

Och när jag tänker tillbaka på gårdagskvällens träning är det just det jag ser tydligast.

Inte bara människor som tränar judo.

Utan människor som hör ihop.