Det är inte tiden som går – det är vi som försvinner ur den

Vi säger att tiden går, men det är inte sant 0ch det är märkligt hur vi pratar om tid.Som om den vore ett tåg som lämnar oss kvar på perrongen. “Vart tog tiden vägen?” säger vi. Som om vi blivit bestulna på något.

Men det är inte tiden som rör sig. Det är vi.

Vi är de som långsamt förflyttar oss bort från det som nyss var självklart.

Från röster som en gång fyllde huset. Från fredagskvällar som aldrig verkade ta slut. Från människor vi trodde skulle finnas där för alltid.

Plötsligt står man där och inser att ens föräldrar blivit gamla. Att barn inte längre behöver hålla en i handen. Att vissa namn i telefonboken aldrig mer kommer ringa.

Och det märkliga är att livet samtidigt fortsätter med nästan provocerande normalitet.

Kaffet bryggs. Tvätten skall vikas. Någon behöver skjutsas någonstans. Man svarar på mejl. Bokar nästa resa. Skriver nästa rad.

Som om vardagen försöker skydda oss från det stora.

Jag tänker ofta på det där när det blivit tyst omkring mig. När morgonen precis vaknat och huset fortfarande sover. Eller när jag sitter i mitt favoritrum och låter blicken vila mot bokhyllorna utan att egentligen läsa.

Det finns stunder då man nästan kan känna tiden. Inte som minuter och timmar.Utan som liv. Som lager av människor man varit.

Den unge mannen som ville bort härifrån. Han som svor på att lämna landet. Han som trodde att livet alltid fanns någon annanstans. I nästa stad. Nästa resa. Nästa dröm.

Och samtidigt finns han kvar någonstans inom mig fortfarande. Precis som alla andra versioner av oss gör.

Kanske är det därför vissa låtar kan göra så ont att höra. Varför gamla fotografier kan slå undan benen på en.

Eller varför doften av regn en kväll i maj plötsligt kan öppna en dörr till ett årtionde man trodde var borta.

Vi försvinner inte på en gång. Det sker långsamt.

Lite varje år.

Lite varje sommar.

Lite varje gång vi säger:“Det där hinner vi en annan gång.”

Och kanske är det just därför man börjar förstå värdet av små saker när man blir äldre.

En kopp kaffe med någon man tycker om.Ett samtal som dröjer kvar.En promenad utan telefon i handen.En helt vanlig kväll när alla är hemma.

För till slut inser man något som unga människor nästan aldrig tror på:

Livet består inte av de stora ögonblicken. Det består av de små stunderna vi inte förstod betydelsen av medan de pågick.

Det är därför jag tror att så många människor känner sig trötta idag. Inte bara stressade, utan frånkopplade från själva närvaron.

Vi dokumenterar våra liv mer än vi lever dem. Vi planerar nästa sak innan den nuvarande ens hunnit börja. Vi är överallt samtidigt — utom där vi faktiskt befinner oss.

Och mitt i allt det där fortsätter tiden att stå helt stilla.

Det är bara vi som rör oss genom den.

Vi som förändras. Vi som åldras. Vi som lämnar rum, människor och versioner av oss själva bakom oss.

För en dag är det inte tiden som har gått.

Det är vi som har gjort det.

Och kanske är det först då vi förstår — att det aldrig handlade om att få mer tid, utan om att faktiskt vara i den.