Det är något med gamla vykort jag inte kan släppa

De ligger där i en låda. Lite böjda i kanterna, blekta i färgerna, vissa med frimärken som berättar mer än själva bilden. Vykort från andra tider. Andra röster. Andra platser.

Jag vet inte varför jag sparar dem. Det är inte som att jag bläddrar i dem särskilt ofta. Men när jag gör det… då händer något. Det är som att någon öppnar en dörr till en värld där människor fortfarande satt ner och tänkte efter innan de skrev.

En rad eller två: ”Hälsningar från ett regnigt Ystad. ”Vi har det bra. Åker hem på tisdag.” ”Grattis i efterskott!”

Och ändå… så mycket som ryms där. I handstilen. I frasen de valde. I den lilla världen som finns mellan orden och det som aldrig skrevs. Man fick inte plats med så mycket. Och kanske var det just det som gjorde varje ord viktigt.

Idag skickar vi emojis. Vi skriver “Hoppas allt är bra!” och trycker på skicka utan att riktigt vara där. Det går snabbt. Det är effektivt. Men något gick förlorat när vi slutade skicka kort. Något med avsikten. Den där lilla viljan att säga: ”Jag tänker på dig, och jag har tagit mig tiden att skriva det för hand.”

Jag fick ett vykort nyligen. En vän som fortfarande håller på den där traditionen. Bara några rader från en resa, men det var som att någon knackade på hjärtat och sa: ”Jag är här. Tänker på dig. ”Det betydde mer än vilket sms som helst.

Det är något med gamla vykort jag inte kan släppa. Och kanske är det för att de påminner mig om något jag inte vill tappa bort: långsamheten, omsorgen, handen som skriver istället för fingret som sveper.