Diamond Belle saloon

Det är den där tiden på året igen. När planerna börjar smidas, vägarna ritas ut i huvudet och drömmen om ett nytt sommaräventyr växer sig allt starkare. I år blir det ännu en resa västerut, in i det där vidsträckta landskapet som gång på gång viskar mitt namn.

Och mitt i denna förväntan snubblar jag över bilder från en tidigare resa – och där är den: Diamond Belle Saloon i Durango, Colorado. En plats som såg ut att vara hämtad direkt ur en westernfilm. Med snidade träpaneler, sammetsröda tapeter och en bar som säkert sett både cowboys och jazzpianister komma och gå.

Jag minns hur jag stod där utanför, framför den tunga dörren, med hatten på sned och ett fånigt leende. Det var något med hela stället – som att tiden stannat. Och där inne stod det. Pianot. Ett riktigt gammalt saloonpiano. Med en liten skylt som förkunnade: "Don’t shoot me – I’m just the piano player". Och under den, en ännu tydligare: "Do not play!"

Ett piano. En västernsaloon. Hur skulle jag kunna låta bli?

Så jag spelade. Bara några toner. Inga revolvermän dök upp, ingen bartender kastade ut mig. Tvärtom – det blev ett av de där ögonblicken man aldrig glömmer. Ett ögonblick där jag fick kliva in i en annan tid, om än bara för en stund.

Sedan blev det kyld Coors Light, buffalo wings och selleristavar. Klassisk amerikansk saloonlunch medan pianotonerna klingade kvar i huvudet.

Och nu sitter jag här och ser på bilderna, med nya vägar framför mig, och tänker: det är just såna här ögonblick jag jagar i sommarens resor. Små brott mot vardagens regler. Små äventyr som gör all skillnad.