Dymmelonsdag – en stilla stund före frukost

Det är tidigt. Det regnar kraftigt här i min del av Mallorca. Det mullrar lite i fjärran.

Tid innan frukost. Innan någon riktigt hunnit vakna till liv här på turistanläggningen. Jag sitter och skriver – och vill inte sluta. Vill inte riktigt lämna just denna stund. Men alldeles strax ska jag bege mig till matsalen, möta vänner, samtala. Låta dagen ta vid.

Det är onsdag före påsk. Dymmelonsdagen. En dag som markerar inledningen av påskfriden. Förr i tiden bytte man ut kyrkklockornas metallkläppar mot träkläppar – dymblar – för att dämpa ljudet. Ett tecken på att nu går vi in i stillheten. Det högljudda tystnar. Något nytt börjar. En inre rörelse, mer än en yttre.

Jag tänker på berättelsen om Simon den spetälske i Betania, och kvinnan – Maria – som smorde Jesus med dyrbar olja. Hon smorde hans fötter, hans huvud, torkade med sitt hår. Och vilket liv det blev om det. För många var hennes handling slösaktig, provocerande. Men för Jesus var det en kärlekshandling, ett förberedande inför det som skulle komma. Den berättelsen har alltid stannat kvar i mig. Kanske för att den är både öm och laddad. Kanske för att det där ögonblicket fångar så mycket av påskens inre drama – kärlek, uppoffring, oförståelse.

Dymmelonsdagen är som en port. Vi går in i något mer koncentrerat. Mer sårbart. Det är en dag för stillhet, eftertanke, kanske också en smula saknad. För mig kommer den smygande just här, i denna morgonstund. Jag minns annat. Människor jag inte längre kan möta vid frukostbordet. Samtal som tystnat. Röster jag längtar efter att höra igen.

Det är en märklig kraft i dessa dagar. De drar fram minnen. Slår upp dörrar inåt. Men kanske är det också det dymmelonsdagen bjuder oss till – att stanna upp innan det stora sker. Att lyssna inåt, tystare än vanligt. Att minnas, längta, och fortsätta gå.

---