Där allt möts

Det finns ögonblick när allt hänger ihop.

När man känner hur tiden, minnet, musiken och människorna man burit på

plötsligt står stilla i samma andetag.

Som om livet själv, för en kort stund, vänder sig om och nickar igenkännande.

Jag tror att det är där jag rör mig, egentligen.

I de mellanrummen där allt smälter samman.

Där ett ackord blir en känsla, en känsla blir ett minne,

och ett minne blir till ord som söker mening.

Tiden går, men den tar inte med sig allt.

En del stannar kvar — i tystnaden efter ett skratt,

i en hand man fortfarande minns känslan av,

i ljudet av en regnig gata i en stad man trodde man lämnat bakom sig.

Vi är alla byggda av sådana skikt.

Av dagar som blev till berättelser,

av människor som kom och gick men lämnade sina konturer kvar i oss.

Och kanske är det just där livet pågår —

inte i framgångarna, inte i det som syns,

utan i det tysta som fortsätter andas under ytan.

Jag vet inte längre om jag skriver för att förstå,

eller för att inte glömma.

Kanske båda.

För någonstans i varje rad jag skriver hör jag ett eko

av allt jag varit, allt jag älskat, allt jag fortfarande försöker hålla kvar.

Och kanske är det där svaret finns:

inte i slutet av berättelsen,

utan i själva viljan att berätta.