Där orden från förr fortfarande ekar

Det finns barer, och så finns det platser där tiden tycks vila, där stämmor från svunna tider ännu sjunger i väggarna. White Horse Tavern i New York är en sådan plats. Inbäddad i hjärtat av West Village, på 567 Hudson Street, står den där som en uråldrig berättare, fylld av historier och rökiga nätter, av tankar som rört sig genom årtionden av ölglas och whiskyflaskor.

När jag först steg in genom dörrarna kände jag det direkt. Det där tyngdlösa suset av historia, av något som hängde kvar. Trägolven knarrade som om de ville berätta en hemlighet. De mörka träpanelerna, den låga belysningen, speglarna som reflekterade min bild tillsammans med alla dem som varit här före mig – det var som om jag blev en del av en berättelse som aldrig riktigt tog slut.

Det är omöjligt att tala om White Horse Tavern utan att nämna Dylan Thomas, den walesiske poeten som gjorde det här stället odödligt. Det sägs att han drack sin sista whisky här en novemberkväll 1953, innan han föll ihop och senare avled. Hans ande svävar än, inte som ett spöke, utan mer som en viskning i sorlet, en osynlig närvaro i hörnet av baren där han brukade sitta. Hans namn står fortfarande på tavlan vid hans plats.

Men Dylan Thomas var långt ifrån ensam. White Horse har lockat författare, poeter, filosofer, bohemer och musiker i decennier. Jack Kerouac satt här, och det sägs att han mer än en gång fick höra bartendern fräsa åt honom: ”Go home, Jack!” – innan han slutligen blev både utslängd och häktad. Allen Ginsberg var också en del av denna litterära krets, och han lär ha funnit inspiration här under sina bohemiska nätter fyllda av diskussioner och drömmar. James Baldwin, Anaïs Nin, Hunter S. Thompson – alla har de dragit in doften av ek och öl, känt den elektriska atmosfären av diskussioner som vibrerat i luften.

Jag har suttit där, en kall februaridag. Jag beställde en Cranberry Negroni, som sig bör, och lät blicken vandra över rummets konturer. Någon skrattade vid bordet bredvid, en annan satt försjunken i ett anteckningsblock. Det fanns en tröst i att sitta där, i att veta att tiden kunde få gå långsamt.

Det var då det slog mig – White Horse Tavern är inte bara en bar. Den är en levande berättelse, ett kapitel ur en bok som aldrig skrivs färdigt. Jag drack min Negroni, lyssnade till ljuden, lät tankarna sväva fritt. Här var jag, en svensk författare, långt hemifrån men ändå hemma.

Och kanske är det just det som gör White Horse Tavern så speciell. Inte bara dess historia, dess poeter eller dess trägolv som bär så många fotsteg. Utan känslan av att varje besökare adderar sin egen rad till berättelsen. Och att tavernan, trots åren som går, alltid lyssnar, alltid minns och alltid välkomnar den som söker något mer än bara en drink.

---